23 dec: God Jul

Systemet och gran är det som återstår innan Karin, Gertrud, Eva, Selma, Molly, Stella - och alla grabbarna Valter, Mattias, Mikael och Mathias kommer hem till julen. En nåd att stilla bedja om. Livets mening. Meningen med att det blir kallt är att det ska vara varmt inne, och att vi ska sitta där och prata om hur det är, hur det blir och vad vi gjorde i somras…..jo, Evas bröllop. Mariannes stora dag. Tiden i Montreal….nej, det var ju 2008. Har redan 2009 gått? Stanna!!!! Vi kan inte hålla på så här….den här dagen är ju redan slu…..

GOD JUL

22 dec: Grattis Emma och Lisa!

I slutet av året gör man bokslut. Ett av de viktigaste inslagen på den sista arbetsdagen är att ge en bra julklapp till Emma och Lisa. Se här:

2009-12-22

”INDENOVAS 40-ÅRS-STIPENDIUM”

INFORMATION OM STIPENDIUM FÖR ATT STUDERA SYNREHABILITERING INTERNATIONELLT

Indenova i Karlstad AB driver en verksamhet som är inriktad mot rehabilitering, reklam, utbildning och föreläsningar inom främst vård och Synrehabilitering. Samtidigt driver Indenova förlagsverksamhet för egenproducerade böcker. Den bok som är mest spridd är ”Den lilla boken om Synen” som sålt 14 500 ex sedan 2007. ”Se dåligt Må bra” skrevs 2003 och har under året kommit ut på ungerska och tyska, vilket innebär att den översatts till 9 språk. Under våren 2009 utannonserades ett eller två stipendier för att 40 år efter det att Indenovas grundare Krister Inde rest runt i USA i hans fotspår föra hem nya tankar som rör synskadade från andra länder.

En jury som består av synpedagog Lena Söderberg, ordförande Föreningen för Synrehabilitering, docent, leg optiker Jörgen Gustafsson, Linnéuniversitetet i Kalmar, Krister och Marianne Inde, delägare i Indenova har nu utsett följande personer med bifogade motiveringar att under 2010 genomföra studieresor i USA respektive Australien till en kostnad av 20 000 kronor vardera.

Stipendiater

Synpedagog och sjukgymnast Lisa Marklund, 31 år, Syncentralen i Östersund

Lisa har för avsikt att studera barns synhabilitering främst i Texas, USA, där hon ska besöka tre starka kvinnor: Nathalie S. Barraga, Anne L. Corn och Cynthia Bachofer samt studera inkludering i förskolor och skolor. Resan beräknas genomföras i mars-april 2010.
Telefon till Lisa Marklund är 0706 - 96 80 29

Byggnadsingenjör och doktorand Emma Newman, 31 år, Lunds universitet

Emmas forskningsämne är ”synskadeproblematik i byggd utemiljö”. Hennes bok ”Kulör och Kontrast” är den första praktiska redovisningen av hur man med hjälp av färg och kontrast kan göra livet lättare. Hon är en akademisk uppföljning av det Lars Henricson gjorde inom området på 1970-talet. Hon kommer att studera detta område genom att besöka La Troub University i Melbourne och Kerry Fitzmaurice, Plaxy McCulloch och Murray Mountain. Resan planeras efter Emmas licexamen under våren 2010.
Telefon till Lisa är 0739-84 4151

Mer information om bakgrunden och målet med de här stipendierna får du av Krister Inde på telefon 070-5734201

Karlstad den 22 december 2009
Krister Inde
Indenova AB

6 - 17 dec: I öster igen

Tredje besöket i Amman och Jordanien. Intensiv föreläsning med docenten Gustafsson, optikern från Småland, mni gode vän och vapendragare. Nathalie Bussieres har ett hjärta av guld och ett temperament utan termostat. De 14 studenterna kommer från Jordanien, utom Hanan som är palestinsk från Betlehem. Vi gjorde vad vi kunde för att de skulle begripa det vi ville: att synsvaga barn inte är blinda. 80% av barnen i Marka har användbara synrester, men precis som i Sverige på 60- och 70-talen så gör man dem blinda genom punktskrift och noll koll på ”expanding visual reach”. Men det ska vi ändra på.

Jag åkte hem med två goda förhoppningar: Irbids och JUSTs optikerutbildning får en syncentral dit människor kan få hjälp och studenter utbildning. Skolan i Marka skulle kunna bygga ut sin low vision-avdelning genom att anställa optiker…

Nu får vi se vad prins Raad kan göra åt sitt Higher Council och vad general secretary dr Amal svarar på våra propåer om att göra just det, se till att 80% av barnen kan få ny pedagogisk inriktning - med synträning och optik. Fortsättning följer i februari, och då ska vi också jobba med att landminorna kommer bort i Irak och Jordanien, vilket är ett livsverk för ett antal hundra människor. Självklart måste dock först situationen i Irak förbättras innan man kan gå in och göra marken säker att gå på. Vem är det som vill förstöra vår jord, vår enda tillgång? Vad gör kriget med oss?

Vi kommer att starta en privat fond tillsammans med en mamma till en synskadad flicka. Lina Mouacher litar jag på, och Indenova och Olivia kommer också att bidra så att barnen kan få sina hjälpmedel nästan utan kostnad. Från Sverige och Hong Kong.

25 nov -1 dec: Flex Production

Det är ibland svårt att hinna med sitt liv. Särskilt intensivt är det när man inte hinner blogga. Men här är en sammanfattning av lite av det roliga som hänt sedan sist.

Wenmec har under en intensiv period utvecklat konceptet FLEX PRODUCTION där andra designar och Wenmec tillverkar. En 32-sidig skrift som ska få hedervärda gamla verkstäder att koncentrera sig på att utveckla sina hits - men låta andra tillverka dem. Ett koncept som är självklart när det gäller datorer, men inte grävmaskiner och avfallskvarnar.

24 nov: Tisdag mycket tidigt

Att gå upp 04.20 är som att tvinga kroppen till stordåd, men ibland är det lätt. Idag var det det. Jag skriver när jag ser regnet utanför tågfönstret och tänker, att när det här livet är slut blir det lugnare, men frågan är om det blir lika intressant. Dagen ska ägnas åt australiensiska metoder för stroke-behandling, webblärare i Kalmar och försäljning av material till landets syncentraler och syninstruktörer. Kanske hinner jag ett pass på SATS också innan jag får gå till Urban Eriksson imorgon, min bästa tandläkare sedan 25 år. Han kommer som så mycket annat alltid att finnas. Men nu får det vara nog med visdom, tanden måste ut.

23 nov: Italienare, fransmän och en grek

Multilens kurs för de här folkslagen vill ha besök av en ”legend”. När de säger så undrar man om man är död eller om framtiden är slut. Men det finns mycket kvar att göra. Anne-Christine och Christel från Frankrike har nu börjat inom Essilor det vi gjorde för 30 år sedan, så där kunde man kanske göra en insats. I Italien har Giovanni Sato – ögonläkare från Padova – sin bror med sig för att filma honom... och Mario Broggini och jag är vänner på det professionella planet sedan 15 år: hans fru Cintzia strålar av glädje i telefonen när sonen Alessandro pratar Varsese-dialekt i bakgrunden från sitt föräldrahem i Milano. En äkta Mantini är född. Jag pratar om SEnior, BNP och de lyssnar artigt, men jag undrar om de förstår.

22 nov: Inför miljökonferensen i Köpenhamn

Måndag kväll når jag Köpenhamn och taxichauffören tror inte det blir att göra den 17 dec när miljökonferensen sätter igång. Nu har jag bott på Scandic Sydhavnen så många gånger att de snart känner igen mig, men jag märker att de läser av min biografi i datorn. De har inte tid att uppgradera mig och höra på en rolig historia, men jag sover som en sten och är sedan mentor och åker till Göteborg på tisdagen.

21 nov: Scener ur ett äktenskap

Jag satt fyra decimeter från Jonas Karlssons och Livia Millhagers fötter på madrassen på Lilla Scenen på Dramaten bredvid Ulla Berner vars man fyllt 60 och skulle få ut sin present från kamraterna som ville ge honom – och oss själva – en insikt om hur det kan gå, när Ingmar Bergman får skriva om människor som heter Marianne, Eva och Karin – frun och barnen i pjäsen. Man kan kort recensera föreställningen med att säga: det var bra hela tiden. Att gå med sin fru genom Stockholm en tidig söndagsmorgon efter den pjäsen får en att känna sig som ett oskadat villebråd eftersom allt kan hända och ingen är utvald att bara leva i lycka. Stockholm ligger så nära, och jag är en jävel på att åka tåg.

20 nov: Roligt och roligt

Jesper Odelberg hade en sit-down-comedy-stund inom ramen för En stad för Alla i Karlstads kommun. Han var rolig fläckvis, men han pratade ju bara om sig själv. Hade han inga andra cirklar i livet än de som utgick från honom själv? Blir det så när man ska jobba som funktionshindrad, att man är det hela tiden? Det är väl målsättningen – att kunna leva ett vanligt liv på ett ovanligt sätt och få människor att bortse från de negativa egenskaperna till förmån för de positiva. Jag var lite besviken på hans tema, men han gör det bra utan att ge mig mer eld på brasan.

Då var det mer underhållande att äta lunch med kanslichefen för Svenska Kyrkan i Karlstads stift. Annalena Hultman jobbade jag med i mitten av 90talet i Kristinehamn och hon är roligt galen som man inte märker så ofta. En frisk vind rakt in i sakristian där de hovsamma och fördragsamma hoppas på ett liv efter detta, medan vi, som inte vill ta chansen, försöker köra så bra och trivsamt som det går NU.

19 nov: Villket tryck!

Inez Sandberg är en pärla som ser till att Glaukomföreningen i Sundsvall har ett program och en verksamhet som lockar medlemmarna. Vid det stora sjukhuset mitt i dimman finns en utbildningslokal som samlade minst 50 eller var det 60 personer ur medlemsskaran på onsdagskvällen. De hette Sven och Maj-Lis, Majlis och Gertrud och Britt-Marie. Tack förresten Sven för att du körde mig tillbaka till hotellet, där jag hade svårt att varva ner. När man pratar i nästan tre timmar så gäller det att vara koncentrerad och hitta rätt bland skämt, skit och allvar. Men då är det svårt att stänga av hjärnbarken och säga åt den att inte stimulera retikulära formationen så att man kan sova hela natten. Men det är ett pris man får betala… Jag gillar Glaukomföreningen i Sundsvall!

Innan jag började ringde jag till Täppas Fogelberg, men han skrev krönika till SundsvallsTidingen och var hela tiden upptagen med den texten. Men OSRF, oortodoxa synskadades riskförbund måste snart ha möte, det var vi eniga om.

16 nov: Planerar med Cohen

Planerar för nästa tur till Jordanien. Skulle inte skada med lite värme utanför fönstret men det blir bra med två veckor i sommarvärme från den 6 till 17 decmber.

Imorgon får vi se hur det ska finansieras, det kungliga synprojektet i Amman och i Irbid. Det måste bara genomföras.

All the sails burn down like paper, sjunger Leonard Cohen från Spotify i bakgrunden... They'll never reach the moon.

15 nov: Vänskap

Tack Lasse och Ulla i Söderköping för vänskapen sedan ungdomen. Den dör aldrig, precis som huset på Storgatan 1 från 1500-talet är den evig. Undrar vart vi ska åka tillsammans nästa år? Grekland? Irland? Vi får se.

12 nov: Olika världar?

Catharina Hägg är en nyanställd person vid Skolpedagogiska Skolmyndigheten som inte känner sig hotad av mig, vilket jag upplever att en del andra är. Av någon anledning är det nog svårt att förhålla sig till en ”expertpatient” som gör alldeles för mycket och som inte utgår från en organisation, utan från sitt eget entreprenörskap. Och i den känslan kan det bli svårt att enas – det akademiska övertaget gör ibland upp med entreprenörskapet och tar åt sig äran. I reklamvärlden, där jag också bor, kallar vi det för ”lånta fjädrar”, men man får stå ut med det och tänka: kul att de gillade mina tankar.

På vägen hem ringde Ove och sa att han glömt att vi skulle på hockey, så jag fick umgås med mina barnbarn som rusade mot mig och kom ihåg vad jag heter: MORFAR!

11 nov: Österut

Mötet med Glaukomföreningen i Södertälje var helt gudomligt. Jag trivdes hela tiden, och man fick ibland avbryta underhållningen och bli lite allvarlig mitt i alltihopa. Damerna och herrarna i församlingshemmet verkade fler än de knappt 50 som satt där. De köpte böcker och jag gick därifrån med glädje... eller mellan Wikner och Olofsgård i en SAAB – tänk de finns fortfarande kvar.

På kvällen möter jag Nurrit Neustadt Noy från Tel Aviv som visade mig Jesu grav för några veckor sedan i Israel. Vi avslutar kvällen vid Sergels torg och pratar om Förintelsen, Israels rykte i världen och så vidare.

10 nov: Radiosnack

Gustav Larsson är gift med Alexandra och har två barn. Han är dessutom också en skådespelare från Värmlandsteatern. Fast han har hatt, det har inte jag, så där skiljer vi oss åt. Men han är också reporter på Radio Värmland och intervjuar mig i Museiparken i Karlstad om hur man blir ”vän med sin fiende”. Jag ska lyssna när det kommer på radion och höra om jag tycker detsamma nu så här efteråt. Men Gustav tycker man om, och kan känna sig avslappnad.

Hans kollega Gunnar Gramnes tänker jag dock inte så mycket gott om. Han gjorde en betydligt mycket tristare och rentav sårande intervju med mig när jag slutat i Kristinehamn för tio år sedan… och nu när man ser att resultatet blev som det skulle, då ringer han inte och gör en uppföljning. Good new are no news, som bekant.

5 nov: Privata funderingar

Nu har stroke-patienterna bara att vänta och se, om Neuro Vision Technology får något fotfäste i Sverige. Deras metoder skulle behövas i Sverige, men det krävs resurser, både ekonomi och folk som vill och kan. Vi får se, sa den synsvage.

Funderar mycket på om synrehabiliteringen inte skulle kunna drivas med större energi och kraft i privat regi, och där patienterna skulle kunna välja och därmed skapa lite konkurrens mellan landstinget och optiker i samarbete med utbildningar. I Tyskland finns ju en optikergrupp som är specialister på optometri för synsvaga: Low Vision Kreis. Det verkar dock varken intressera optikerna som en ny marknad eller landstingen…..eller kamraterna inom SRF. Vill de göra något åt nåt?

Se Bröllopsfotografen! Den är en hyllning till människorna som tänker, känner och tycker.

2 november: Tåg

Tåg till Köpenhamn. Svår olycka i Hallsberg. Jag är glad att sitta här och inte i Hallsbergseländet. Man blir fatalist samtidigt som man inser att Mona Sahlin också måste känna sig matt idag efter sin första kongress som partiledare. Men vad svarar alliansen när de får chansen?

27 oktober: Energitapp

Intensivt arbete med Flex Production för Wenmec.
Neuro Vision Technolgoy i Australien väntar på marknadsundersökning.

Besök på Syncentralen i Stockholm den 28 oktober. Ibland känner man att någon stulit ens energi när man går från ett möte, istället för att bidra med mer glöd, känsla och värme. Varför gör man det? Vad är det som händer? Det är som det är, men syftet var gott.
Säkert från båda håll.

24 oktober: Gamla och nya minnen

Min pappa skulle ha fyllt 90 år om han orkat leva fem år till. Men hans minne är fint. Brorsdotter Mia fyller 31 och vi har precis sett Malena Ernmans prakt i Berwaldhallen.

23 oktober

38 år - det är ett långt och mycket fint förhållande. Tack Marianne.

22 oktober: Möte med Petter

Petter Fielding ska driva rehabilitering i Olivias regi och jag har hört honom många gånger. Men nu får vi träffas för första gången och diskutera hans behov av biträde, hjälpmedel och fasta anordningar på arbetsplatsen. Det ska bli intressant att följa hur Arbetsförmedlingen kommer att fungera - när det gäller tid, insatser, pengar och effektivitet. Lycka till, Petter!

21 oktober: Östgötska

Örebro syncentral innehåller inga män. Men Elin, Barbro, Barbro och Kristina och de andra 20-talet lyssnar vänligt och jag lämnar SEnior-mappen efter mig. Reser sedan till min hemstad Norrköping.

På kvällen på Vilbergs Bowling- och konferenscenter sitter ett 50-tal personer och de roas lätt av mina historier som jag har på lager. Det känns särskilt tacksamt att få använda sin invanda dialekt i staden där jag bodde till 10 års ålder…Tack Olivia för förtroendet.

20 oktober: Tyngd som försvann

En förkylning är som en extra tyngd i resväskan. Den gör det oändligt mycket jobbigare att vara på topp. Nu drar jag till Kalmar en dag senare och möter 27 studenter som är så fulla av iver, att det stänker om det.

Mot Örebro med goda känslor i kroppen. Det finns en ny generation som kan ta över och som suger i sig all den kunskap de kan få.

15 oktober: Med Bulldozer

Jenny och Katarina på Bulldozer är fulla av entusiasm och deras företag lever på den känslan som de utstrålar. Kanske kan våra samtal leeda till en struktur som ger processen andra resultat? Vi får se. Men mentorskapet är berikande för båda parter. Framförallt för mig - parallellt med det enträgna jobbet att få Wenmecs presentation till något alldeles extra. Det känns fint att leva i en värld utanför blickriktningen.

13 oktober: Tyska

Till Berlin direkt, eftersom Olivia-mötet i Sandviken/Gävle blev inställt. På Tempelhof möts jag av Steffi Holzapfel och hennes Wolfgang. De har gjort fin brunch hemma i lägenheten och sedan får jag långa sight-seeing-turen på optikerutbildningen i den gamla byggnaden mitt i stan. Steffi är fd östtysk och jag uppfattar att man fortfarande gör skillnad.

Presentationen av den tyska versionen av SCHLECTH SEHEN UND DABEI GUT FUHLEN var den bästa hittills i min långa föreläsningsverksamhet. Jag pratade helt plötsligt tyska i 1,5 timme och det gick av någon anledning väldigt bra. Mest tack vare fru Grahn och Stig Berglind, han som kallades Veven och var en utmärkt tysklärare i Finspång. Plus Sabine Mertsch förstås, grannflickan och hennes familj.

Jag satt i två timmar och signerade böcker. Fur Wolfgang im Auto von Autor var den bästa när Wolfgang körde mig till flygplatsen och de vägrade lämna mig utan att överlämna mig till Airport Service.

7 oktober: Ungerska

Se dåligt Må bra kommer ut på ungerska. Jag är rörd när två kvinnor sitter och läser högt ur boken, och jag får - tolkad från engelska - berätta om varför, hur och när jag skrev boken. En fin stund i livet.

Åker hem dagen därpå via ett besök på View Rehab center där jag träffar ledaren Niklos, som får ett par Hyperocular 8X av mig och jag lovar beställa ett par 10X från Multilens tillhonom. Man kan inte göra allt för alla men verkligen något för någon. Han log och kände sig väl till mods. Hemresan via Eva - den fina dottern - i Stockholm.

6 oktober: Budapest

Martha Gado väntar på flygplatsen, och vi äter middag på kvällen.

5 oktober: Kaffe

Niklas Wixtröm som är ordförande i Folkpartiet Liberalerna i Karlstad och jag dricker en kopp kaffe och känner mig fri. Så fri att jag anmäler mig som kandidat till landstingslista i nästa val. Blir det en erfarenhet rikare eller blir det något som gör mig fattigare? Vi får se.

På eftermiddagen började ett äventyr inom verkstadsindustrin. Jaspal Åberg, min vän från tiden i Kristinehamn, bjöd in mig som konceptutvecklare för hans företag Wenmec. Spännande blir det och namnet är FLEX PRODUCTION.

3 oktober: Ögats dag i Kalmar

Efter en kort natt i Växjö kan man få för sig att det här orkar inte jag. Men när man möter värmen från publiken, Tommy Anderssons alltid lika engagerade stämma, Birgitta Bauer och Ingrid Taylor, ögonläkarna, då går man igång. Och jag tror att de gillade det hela. Jag trivdes nu liksom då för sex år sedan då det sist begav sig.

Tack Tommy och alla andra inom SRF för förtroendet!

24 sept-2 okt: i Jordanien

I Amman skulle vi förbereda Royal Vision Enabling Training Program. Vi mötte direktören för Special Education på utbildningsdepartementet, dr Namal från Higher Council för funktionshindrade, utbildningsministern, presidenterna på universiteten i Amman och Irbid samt blindskolornas rektorer Ali och Shaden. För att inte tala on Nived och Lina, två föräldrar till synskadade barn. Tyska ambassadörens fru i Ramala, Silvia är en motor som tillsammans med Nathalie Bussieres ser till att allt koordineras vid German Jordan University. Och dessutom prins Raad och hans svenska fru, prinsessan Majda alias Margareta Lind.

25 september: Tyskland

Avresa till Remscheid utanför Dusseldorff. Ett 50-tal lärare och andra professionella - ja, en del optiker också - i föreningen för synrehabilitering i tyskland, som går under namnet AG Low Vision. De var besvikna på antalet deltagare, men kanske berodde det på att de inte pratar så bra engelska. Men budskapet om SEnior kom fram och jag pratade vid minst fem tillfällen om SE MER, Svensk Synrehab, SEnior, Excentrisk fixation och så vidare.

Maggie från Beförderung fur Sebehinderte och hennes man Rolf hämtade mig på flygplatsen i Dusseldorf och körde mig till Remscheid så vi kunde prata lite om seminariet den 13 okt i Berlin. Det är hon som ger ut boken Se Dåligt Må Bra på tyska.

Pierre Seleck, optiker i Köln, körde mig dit innan han skulle ut och paddla kanot med sin beteendeoptometrist till fru på floden Rhen. Jag tog snabbtåget till Frankfurt och åkte sedan på natten till Amman i Jordanien.

24 september

Premiär på Sunset Boulevard på Värmlandsoperan var Maria Lundqvists föreställning, men jag hade glömt min Mirage så det blev en Walters-upplevelse.

Och eftersom hela handlingen dessutom kretsar kring den avdankade stumfilmsaktrisen Norma, så var det nog därför intrigen inte engagerade mig nämndvärt.

14-22 sept: En underbar kurs i modern synrehabilitering

14 - 15 september ägnades åt studenterna i kursen för Optometrisk Rehabilitering och sedan fick jag åka till Nyköping och möte 3tt 40-tal åhörare i Glaukomföreningens regi. Ett samtal om Den lillla boken om Synen och med särskilt eftertryck på Glaukom. Med benäget bistånd av Alcon.

21 - 22 september fick jag återigen ägna mig åt OR-studenterna. Helt plötsligt träffar man 27 personer från hela landet samt en norrman och en isländska. Ur denna grupp strömmar mängder av vetgirighet och nyfikenhet och man vill bara ge och ge eftersom man får så mycket!

Därefter träffa Svenska Kyrkans kanslichef i Karlstad, eftersom hon fått jobbet efter det att jag givit henne referenser efter vårt förra samarbete inom KNAB, Kristinehamns Näringsliv AB och VD-skap där under tiden 1993-00.

11 september

På vägen hem från Israel mötte jag Lars Steen i Stockholm, en läkare från Umeå som nu som pensionär åtagit sig att bli ordförande i Svenska Glaukomkerförbundet. Jag presenterade mina tankar om att utveckla ett program för Glaukom-patienter inom synrehabiliteringen - på samma sätt som SEnior. Senare fann jag namnet SE UPP, Synexperter Ut vecklar PatientProgram i mitt sinne för konceptutveckling.

Vi får se….

6 september: Första kapitlet

Israel är ett av flera kapitel som jag ännu inte skrivit. Nu är det det första kapitlet i min blogg som ska handla om de reflektioner och visioner man får i slutet av sitt arbetsliv. I den tid då många trappar ner och jag inser att det inte är så oerhört många år kvar till folk börjar kalla mig ”levande legend”. I oktobernumret av Nya Synvärlden hade man nått fram till titeln ”kreativ legend”, så det dröjer nog inte så länge innan man själv - utan att andra påpekar det - lämnar arenan. Men vi får se, sa han som tittade bredvid det han ville se.

Den 7 september på kvällen var det Reception för särskilt inbjudna till NAMAG i Tel Aviv, den israeliska AMD-föreningen. Man kan undra om och varför det inte finns någon sådan i Sverige - ännu? Är det någon som är intresserad - så kör vi!

Dagen efter, tisdagen den 8 september, så hade NAMAG sitt årsmöte. Där fanns kända sångerskor, typ Lill Lindfors i Israel - och där pratade ögonläkare om Lucentis och där ….fick jag prata och fråga församlingen om de hade accepterat sin sitaution….och man svarade spontanare än någon annan stans: Hell NO. Help us. How do you do it.

Gideon Naor, min vän och NAMAGs ordförande fick en present i efterskott på sin 80-årsdag och är aktivare än de flesta. En underbar man, vän och äkta entusiast. Vi kommer att hålla kontakten, det är jag säker på.

Onsdagen innebar ett seminarium för professionella. Några optiker vände i dörren, då de såg att där fanns pedagoger och socialarbetare….men mötet gick lysande och jag hittade två vänner: Micha Öestereich och Adri, båda optiker och med storvulna planer på att utveckla nya optiska hjälpmedel: TopSight är deras företagsnamn.

Det kändes nästa tråkigt att åka hem, särskilt med tanke på det goda vädret och den fantastiska upplevelsen på teatern för dövblinda i Jaffa - Nalamatag. Mer om det i en egen artikel som förhoppningsvis kommer att publiceras.