Nästa generation ska ta över - är vi överens?

Inför det nya året kan jag konstatera att det finns mycket att göra. Igår pratade jag i en timme med anna, Olivia och Charles i Kina. De vill få till stånd en känsla som överensstämmer med sin - och vår. Hur ska det gå till? Det vet man inte innan man träffats på riktigt och innan man vet om deras ambitioner är deras egna eller om de verkligen vill att dera skunder och patienter ska få det bättre. Vi får se.

en annan aktivitet är att skicka ut ALLT MÖJLIGT till syn-Sverige. Helt plötslig, mitt i min egen mellandagsrea -s å märker man att allt går att sälja om priset är det rätta. tack alla ni som vill använda vårt material.

Men nästa generation måste snart visa sig på scenen och ta plats och få oss äldre att känna oss trygga med att ni kommer att ta över. Visst är det fint med priser och utmärkelser, men det bästa jag kan få är någon som säger att det ni gjorde en gång är OK, men nu är det andra grejer som gäller.

I år fick jag en slant från Barthelssons Stiftelse för något slags förtjänstfullhet.Tack Nils och Märta.

Konto: 302 462 988 Period: 2010-11-30 till 2010-12-30 Transtyp: Alla Belopp: Alla Antal transaktioner: 3
Reskontradatum Transaktionsdatum Text Belopp Saldo
2010-12-30 2010-12-30 BARTHELSSONS 25 000,00

Nils och Märta var ett kärlekspar med goda avsikter och små intentioner att tjäna pengar för sin egen rikedom. det bara blev så för ingenjoren från Östermalm, som när hans fru Märta dog flyttade till Lidingö. Men han behöll lägenheten i stan och åkte dit och hälsade på minnena av Märta lite då och då. Sådana historier ska vi skriva själva occkså och göra det till en riktig sannsaga. Vem vill vara med?

Två dagar och en natt

Det blir länge att vara bort 3,5 vecka. Nu vill jag hem. Hem till kylan och mörkret och värmen inomhus. Men först en dag i romarnas tecken, förbereda tentamen imorgon och träffa ptiker Samir Kordi ikväll. Vi får se vad Allah tycker om det, att man jobbar en fredag utan att gå i moskén. Den sanitära olägenheten, bönutroparen i morse, var helt otrolig idag. Hälften kunde vara nog och knappt det. 40 meter från fönstret...HOHA.

Hur mycket orkar man?

OM man tgräffar tio patienter på förmiddagen - alla jättegoa barn. vissa ser som hökar och ingen har fått någon bra hjälp. Sedan äter man jemenitisk lunch och däefter blir det fyra timmar på engelska med tolk. Inte kan man då sätta sig och rätta tentasvar från 24 studenter i Kalmar. Nej, tänkte väl det. Imorgon blir det presidenten i Irbid på universitetet plus lektioner i Amman och sedan Rotary-föredrag på Bristol Hotel. Då blir man väl lite tjött igen. Innan man träffar prins och prinsessa i Amman på ondag.

Man ska leva väl och hålla på så att det händer nåt, eller hur?

Döda Havet och Öresund

Medan jag badade i Döda Havet simmade Eva, min fina dotter, i Öresund. Skillnaden var nog 22 grader ungefär, för det var mer än 25 i Döda Havet. Tillsammans med män från Egypten och Kamerun....tre av dem var också medlemmar i Baptist kyrkan och det var nog en höjdpunkt för dem i livet att besöka the baptising of Jesus. Man vandrar i ordnade former ner mot Jordan-floden och ser bara ett 20-tal meter bort på den andra sidan hur de israeliska soldeaterna bevakar varje steg man tar.

Fem kyrkor på varandra byggdes från 500-talet då man första gången beskrev att Johannes Döparen döpte Jeus och sedan blev halshuggen för en vacker kninnas fatala önskan om att bli vederfaren.

I torsdags bodde jag också på Ecce Homo, det ställe där Pontius Pilatus dömde Jesus och frågade folket vad man skulle göra med honom: Korsfäst honom skrek man men inte på värmländska utan på arameiska som var dåtidens engelska. Jesus talade också detta språk - ursprunget till arabiskan.

I fredags morse - vid halv åtta på morgonen gick vi utmed Via dolorosa till Getsemane på Mount of Olives och var ensamma i tädgården i en timme. Solen bröt fram genom grenverken på de flera tusen år gamla olivträden som fortfarande bär frukt. Jesus påstods ha gått åt sidan, när solaterna kom, men då fanns det ju inga staket runt trädgården.


Ikväll har jag rätat skrivningar för Master-utbildningen i Amman vid German Jordan University och därefter börjat rätta frågor till de första fyra som skickat in svar vid universitetet i Kalmar. Tänk vad kommunikationen har underlättats sedan Jesu tid. Han hade ju inte bil, så det är lätt att hinna gå i hans fotspår och så komma hem och finna att de här studenterna går i mina fotspår, dvs läser en massa som skrivits på den här och andra datorer. Man kan bli glad för mindre. godnatt.

iNTE ISALM, BARA ISLAM OCH DESS KONSEKVENSER

mAN KAN DRICKA WHISKY I ETT ISAMISTISKT LAND. mEN SÄG DET INTE TILL NÅGON. åSA OCH tOMAS FRÅN tABERG ÄR MINA GRANNAR I DEN TYSKA LÄGENHETEN OCH VI UNDERVISAR SÅ STUDENTERNA KNAPPT HÄNGER IHOP. iDAG NÄR VI SKULLE BÖRJA SÅ VAR DET DAGS FÖR ATT BE, SA EN KVINNA I NIKAB MED TÄCKT ANSIKTE. dÅ SA JAG ATT JAG HAR REST ÄNDA FRÅN sVERIGE OCH VILL ATT NI HAR RESPEKT FÖR MIG: dU FÅR BE NÄR DU HAR PAUS SA JAG OCH MNADE DET. JAG BAD OM URSÄKT EFTER TVÅ TIMMAR OCH DÅ SA HON DET SOM ALLA SÄGER HÄR: mAFFI mUSCHKLI - iNGA pROBLEM.

tACK FÖ DET MIN HEMLIGA STUDENT- I Sverige skulle du av andra kvinnor betraktas som en frtryckt kvinna, men här gör du bara som din Gud säger att du ska. Och han verkar vara man.

Isalm och vad som krävs

Igår träffade jag mina studenter och i pausen diskuterade jag med en kvinna klädd i nikab hur det kändes. Jag sa att i Sverige så tycker man att kvinnor i mellanöstern är förtryckta. Men det tyckte inte hon. Det är hennes Gud Allah som anger vad som är bra och och det VIILL hon göra. Så enkelt är det.

Bröllop och pan pizza

Utanför universitetet i Amman smällde det ikväll med raketer och det tjoades kraftigt. När vi kom ut efter dagens förberedelser fann vi ett stort bröllpsfölje som hade hyrt in palestinska män i vackra uniformer och ettlyckligt brudpar. Bruden var självklart beslöjad - precis som i västerlandet....nej, kanske lite mer. Hoppas han får en trevlig överraskning ikväll, brudgummen. Vi stod mittemot och åt pan Pizz från Pizz Hut, en vädigt traditionell måltid i arabvärlden....det var jag, Åsa och Tomas från Taberg och Nathalie från Montreal. Ibland beffiner man sig på olika platser. Men här finns i alla fall en synpedagogutbildning - till skillnad från i Sverige inför framtiden:

Stolta traditioner med framtidsoro

1976 satt psykologen Kajsa Dellgren tillsammans med Örjan Bäckman i mitt rum på Landaskolan i Kristinehamn. Vi diskuterade hur vi skulle kunna få till den utbildning som Örjan och jag skrivit ihop tillsammans i utredningen om Synhjälpcentraler som kom samma år. Kajsa Dellgren, salig i åminnelse, var då ansvarig för utbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm. Hon - ja, jag tror det var hon - föreslog att hon kunde ta fyra av åtta anpassningslärarplatser och kalla dem synpedagoger. Så gick det till på den gamla tiden, och de fyra första jobbar fortfarande kvar och heter Holm, Löfgren, Mårtensson och Brandt. Problemet var att på åtta platser hade man redan kommit igång och rekryterat åtta väldigt bra personer lokalt som brann för sin uppgift. Det var namn som Nilsson, Cedermark, Olsson och så vidare. Vi gjorde en snabb utbildning för dem och jag tror de träffades ett par tre gånger på LHS och fick sina teoretiska kunskaper och gjorde sedan egna uppgifter på hemmaplan. Då blev dom tolv, utan att jämföra med lärjungarna.

När jag skriver så sitter jag i Det Heliga Landet och jämförelsen svindlar. I morgon startar den tredje kursen i Vision Rehabilitation vid German Jordanian University och Åsa Hammarsten och jag är här för att ta hand om två veckors optometri och synpedagogik. Studenterna kommer bl a från Egypten, Kamerun, Palestina och Jordanien. Hela kursen är på tre månader och de blir mer utbildade än flertalet i motsvarande länder.

I Sverige jobbar idag cirka 345 personer heltid på syncentralerna, varav ett 80-tal i Stockholm. Många säger, att de unga arbetsterapeuterna är mycket duktiga men att de utan synkunskaper ganska snart slutar och jobbar med sådant de fått mer utbildning inom. Så är det nog också - utan kunskap har man ju inte så mycket att ge - och få.

En dag för ett antal år sedan uppvaktade vi från FFS och SRF utbidlningsdepartementet som tillsköt 700 000 kronor för att utveckla en ny synpedagogikutbildning. De pengarna ledde till en Bologna-anpassning av universitetsutbildningen och jag vet inte vem som gjorde vad och hur det kom sig. Men att erbjuda en fyraårig utbildning på halvtid är som att köra bil med bromsen i samtidigt som man kräver fullständig kunskap om motorns funktioner. Det som behövs är en vidareutbildning av personer med en grundutbildning som innehåller syn- och blindpedagogiska moment. Det Gun Olsson beskriver från förr är en treårig utbildning på halvtid, och jag tror att även det i dagens läge är för långt.

Universitets roll är att i sitt tredje uppdrag vid sidan av utbildning och forskning få fram dugliga praktiker som står på en god teoretisk grund. Vi måste också samarbeta mellan alla dem som utbildar, utvecklar och utvinner resurser. Kurserna i Örebro, Kalmar och Stockholm skulle säkert kunna marknadsanpassas och göras attraktiva för fler. Vi skulle behöva ha några framtidstänkare som satte sig ner på ett kontorsrum och sa, nu gör vi så här. Vilka är dessa goda krafter som ser till att framtiden inte blir orolig för främst alla de patienter som vill att Sveriges ställning ska behållas på en hög och empatisk nivå. Med folk som vet vad dom gör och svara på frågorna: Vad gör jag här? För vem är jag här? Varför kommer dom hit? Mitt svar är: för att träffa professionella synarbetare som kan, vet och förstår.

Krister Inde
Synpedagog - innan det fanns

En gentleman möter Felix Herngren

När tome Jones - sexsymbolen från Wales - möter Felix Herngren uppstår en kulturell skillnad. Felix frågar varför Tom JOnes inte knullat runt eftersom han haft chansen, medan Tom Jones förvånat frågar om det verkligen är en fråga med den typen av ord: Does it mean the same in Swedish?

Det har med mognad att göra, att tycka att livet har mer att ge än 6. Även om det i många fall är en drift som förhoppningsvis är starkare än avundsjukan. Men i sällskap med the sex bomb gör Felix Herngren bort sig så det stänker. Han hade inte räknat med begrepp som värdighet, respekt och kärlek i sammanhanget. Thank you, mr Jones. That is playing straight.

En tysk kväll i oktober i Regensburg

Jörgen Gustafsson och jag sitter på en restaurang i Regensburg. Vi har båda fått våra hjärnor undersökta. De befanns i god kondition, men i överigt har jag inget att tillägga. Bara att det är tidigt att gå upp vid 5-tiden varje morgon för att hinna skicka hem kroppen till Karlstad och sedan åka tillbaka till Spanien via Barcelona, Madrid coh slutligen komma till Valladolid. Det ligger nog nära Stesolid, eller vad tro du?

Vi har skapat mycket goda kontakter med riktiga människor här i Tyskland, och även sett en komisk föreställning med ett 20-tal vitklädda ögonläkare som var rädda för sin chef, Horst. Hej och hå vad mycket doktor man är i landet där man ännu inte tänker bli du med varandra i första taget.

Pengarna från Arvsfonden frös inne, och det gäller hela tiden att ta nya tag. Att alltid tycka att det är för sent att ge upp.

Men aldrig för tidigt att gå och lägga sig.

NU!

Ett brev till Hillevi Engström

Sverige saknar möjligheter för funktionshindrade som har en anställning att få hjälp med att stanna kvar på jobbet. Då är det Försäkringskassan som ska gå in och se till att man får rehabilitering i samarbete med arbetsgivaren. Men var finns tillgängligheten till experthjälp? Vem kan en kommun, ett privat företag, en stiftelse eller vilken arbetsgivre som helst kontakta för att få snabba, varma och professionella insatser?

OM man är arbetslös finns det tjänstemän inom Arbetsförmedlingen, men om man har ett jobb - då kan man inte ringa dom.

Om man skulle vilja träffa den optiker som hjälpte till med läsglasögoen för att läsa tidningen hemma - det vill säga hon på syncentralen - då kan inte hon fixa samma eller andra till jobbet. Då får man gå till någon som ev. har lite intresse vid sidan av sin shoptiker-verksamhet.

Tudelningen mellan arbetslösa och anställda är så uppenbart märklig, att det är märkligt att ingen har ropat förut. Men då satt ju Littorin där, och han hade ingen mottagning. Det ska bli intressant att se om Hillevi Engström tar emot för att diskutera i de här termerna med en aktiv, professionellt lobbande handikapprörelse.

Jag tänker inte vänta och se. Läraren i Nacka vill ha de här insatserna nu, liksom många andra som är strandsatta.

Är det någon som inte håller med? Har jag fel?

Tacksam för svar.

"Besvärad värmlänning"

När någon dör föds insikterna

När Örjan Strand försvann så hände ingenting, eftersom han bara fanns förut i mitt liv. Men plötsligt minns man hur han var, vad han sa och var han sa det han ville förmedla. Jag kommer ihåg hur hans pappa, Viktor, gick när han i sin görna lodenrock gick till sitt ingjörsknog och hur smala ögonspringor hans mamma Gunborg hade. Så inser jag vad det är. Det är människor som finns i mitt bildarkiv från den tid då jag såg knivskaprt hur ansikten såg ut. Gunborg och Viktor är från ett annat liv, en annan sida av livet när andra förutsättningar gällde. Men gud vad jag saknar den förmågan....eller skulle det ha förändrat något. Jag sitter ju här vi min dator och jag kan skriva, tänka och leva ett lugnt, roligt och spännande liv i alla fall. Men ändå. Det är rolgit att ha bildrna kvar av Viktor när han går. Det är som en film, där han svänger med sina långa armar och tar kraffulla kliv på vägen nedanför Samrealskolan i Finspång.

Sådana bilder ska man vara rädd om, eftersom det är svårt att filma om de här scenerna.

tack, Örjan för att vi träffades en gång. Nu behöver du inte ha ont längre. Och minns att Början heter Beginning på engelska och då måste ju Örjan hete Eginning. Egining Beach - du sitter säkert på den där stranden och det är varmt där. Som i Thailand och tänker på dina tre fruar och alla dina barn som du gjorde så bra - i livet.

Dalai Lama vill ge oss tolerans, harmoni och frihet att tänka och tro som vi vill. Det gjorde jag ju precis.

Inget stipendium på 41 000

Idag ringde trev lig synpedagog från Lund och frågade om inte det var 41 år sedan jag var i USA första gången. Jo, det är det, men det blir inget stipendium för att fira det här udda jubiléet. Det får vara en engångsföreteelse vart 10-nde år att dela ut pengar till dig som är under 40 och vill dra till andra sidan.

Men vem vet, kanske till 2020`

Allt gott!

Sverige saknar yrkesrehabilitering och samordningen

Idag jobbar jag med en person som har en anställning men som inte ser så bra. I själva verket är hon enperson som man skulle kunna kalla synskadad. Det innebär att hon inte kan få någon service från samhället, där man samaordnar, samlar och stöttar henne när det gäller att stanna kvar och klara sitt jobb som lärare. Syncentralen kan inte hjälpa till. De jobbar med ADL-delen och vardagen. Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa till. De jobbar med människor som är arbetslösa eller har en lönebidragsanställning. Återstår sonsulter som jag själv - men ska det vara så?

Den frågan ska vi ställa till den nya arbetsmarknadsministern, eller hur?

London Eye and Me

Imorgon får jag fira min svägerska Åsa. Min hyllning tillhenne kommer att handla om vad Åsa heter på engelska. Eftersom blåsa heter BLOW så måste väl ÅSA heta LOW, på samma sätt som ÖRJAN heter Eginning...eller hur?

Min fine klasskamrat Örjan Strand lämnade oss förresten i början av september. Tänk att det är också en början på att vi håller på att lämna in. Nej, gör inte det. Tänk inte på det...men jag tänker på Örjan och hans fru Kickie och allt fint vi hade det i vår ungdom - när vi åkte moped 38 mil från Finspång till göteborg vid 15 års ålder - och överlevde en avköring i Gränna. Jag körde på en telefonstolpe ochhamnade i en potatisåker med mopeden över mig. Sedan körde jag omkring med min DKW Hummel Super med snett styre i några år - utan hjälm.

På söndag ska man ta mig med upp i London Eye. Det blir otäckt och hemskt. Hemskt spännande. På måndag ska jag prata för engelska professionella om det ädr att titta snett. Det blir också spännannde att se om de har samma syn på det jag kallat BNP, bästa näthinneplatsen. Eller om de säger som amerikanerna: NIH, Not Invented Here.

Men under tiden har jag fått åstadkomma en hemsida som heter www.inspiratio.se G¨å in på den och kolla om ni behöver en bra psykolog. Det gör vi ju alla ibland, eftersom det är lika nödvändigt att räna själen som kroppen.

Men minns att det var jag som dig vilken träning som är den bästa - nämligen den som blir av.

Trevlig helg - och grattis på förhand Åsa Inde!

Kolla här förresten - utvecklingen av klickare på indenova.se

Jag msåte skriva lite mer regelbundet - det ska bli!

år 2007 = 181
år 2008 = 968
år 2009 = 3724
år 2010 so far = 4595 !!

De finaste dagarna man kan tänka sig

Det är märkligt att september kan vara så fin att man knappt behöver andas. Man får in syre i lungorna i alla fall och solen skner fast det fortsätter att vara friskt och skönt i luften. Då kan man dra på sig den blå overallen och ta fram den långa sladden och sätta på den gröna häcksaxen och gå omkring och anse att man ansar. Buskarna behöver sig en lätt strykning av de vassa knivarna och de formar sig som viljelösa klenoder i famenen på en snickare för w200 år sedan. Men det är ingen fara. Häckarna fortsätter att slåss för sin frihet och sin förmåga tt återigen visa sin överlägsenhet mot de mekaniska käftarna.

Nästa vecka blir också full av syre. En hemsida ska presenteras för klook tjänsteutövare. En 36-årig VD ska få förklaringar till hur man skulle kunna marknadsföra sig. Kyrkas kvinnliga företrädare ska diskuteras med och så ska jag träffa kapitalet och se hur goda de vill vara för att framstå i en skön dager inför framtidens möjligheter. Inte minst ska skolan i en kommun utanför Stockholm få visa om de tycker om sitt uppdrag, sina medarbetare och sina möjligheter att behålla de goda krafterna som fått sig en törn. Men att bara vara borta en natt, det är något som gör att livet kanske börjar kännas som en slentrian?

Kulturell orättvisor

Om man sitter på ett tåg med en irakier bredvid sig och denne är sjukskriven och pratar hela tiden i mobiltelefonen istället för att oroa sig inför framtiden, då kan man antingen vara avundsjuk eller förbannad. Hur kan han vara så oberörd av att han inte har uppgifter och uppdrag som väntar på honom vid ankomsten hem. Den andra känslan är att vi tillåter honom att vara sjuk fast till synes frisk. Det går fortfarande att använda det svenska sjukförsäkringssytemet på det sätt som det inte meningen. Har man diskbråck kan det leda till att man kan vara fri att göra vad man vill och se till att man inte får ont.

Men den reflektionen tynar bort vid anblicken av de 105 forskare som fulla av nyfikenhet lyssnade i går på Skärgårdsutflykten till Waxholm och tillbaka. De var - med Larry Thibos från Indiana i spetsen, helt betagande i deras egen värld av ögats brytkraft och brytningsfel. Min vän Jörgen Gustafsson hade jag inte träffat på fyra månader och det är en äkta göädje av återseende mellan oss. Skönt att ha en riktig kompis som man kan driva projekt med.

Nu ska sova, sövd av långa haranger av irakisk arabiska..

Utdrag ur måndagens tal på EMVPO på skärgårdskryssningsfartyget

After many years of marriage you think you know each other from bottom and up and the opposite. Everything is clear.

But for us researchers or adventurers this is not the case. You always think there are new things to discover, new islands to visit and new topics to bring up for breakfast. If I would tell you that I have a blind friend, and I mean real blind, not American blind, and that he is reading his own book in the audio version without seeing the text, you would know what I mean. Everything is possible if you just use some imagination.

“Since my macula does not work for the last 42 years, I looked up some other friends called cones in the peripheral part of the retina, and asked them if they would like to take over the work from the guys who resigned. They said yes, but with one condition: they needed more magnification as the density was lower out in the countryside of the retina. Now, it works, and after some years training I know where my favourite spot is located and what to do, and I can even teach others in the same situation to do the same thing according to their retinal feature and personal needs”.

But you know what surprised me? When I met researchers, some of them rather nice, and found that they use words I cannot understand. Preferred Retinal Locus was their name of the new village in the countryside of the retina…. So I found myself another profession: research interpreter.

I translated PRL to the more understandable abbreviation BRA, Best Retinal Areas, and I assure you: we, the normal ones, enjoys that since it gets a functional meaning..

Now I can See Bad and Feel Good. I am not any longer one of the poor guys, I am rich enough to be free to say and think what I like. So if you meet a person with 20/400 in BCVA don’t call him or her blind. Call us by their real name and tell us who you are since we don’t recognize your tired face. We are not even patients, since patients are persons suffering. We are your best friends, since without our interesting retinas you would have to find other BRAs to study.

On the other hand, I appreciate a lot that you are sitting here tonight. This is the nice archipelago ere located and I would like to say to you: Thanks for giving the visual mystics a thought or two, but remember. I am not your Ginny pig, I am your friend, and if you want to know anything about my problem, ask me. Don’t ask my doctor, since he or she only knows about my retina. The expert of the retina is the person who owns it. Right? Or left!

The cooperation between the aware research person and the researcher will in the future lead to a much more interesting reading process of the oh so boring articles you present all the time. No pictures, no stories from real life. Just lots of numbers and figures… How can you sound so passionate all day long when the results are so hard to understand?

LOOKING THROUGH THE EYES OF LOVE
Melissa Manchester

Please, don't let this feeling end,
It's ev'rything I am,
Ev'rything I wanna be;
I can see what's mine now,
Finding out what's true,
Since I've found you
Lookin' through the eyes of love

Now I can take the time,
I can see my life
As it comes on shining now;
Reachin' out to touch you,
I can feel so much,
Since I've found you
Lookin' through the eyes of love.

And now I do believe,
That even in a storm, we'll find some light;
Knowin' you're beside me,
I'm alright.

Please, don't let this feelin' end,
It might not come again;
And I want to remember
How it feels to touch you;
How I feel so much,
Since I've found you
Lookin' through the eyes of love.

Dalai Lama

In this short walk of life, we have had our share of joy,. Let us hope to meet again in the youth of our next life.

Politiskt inspel - är det här roligt att läsa?

Lands-stinget - en politisk nybörjares visioner inför framtiderna

Om landstinget vore ett flygbolag, där tonvikten läggs på passagerarna, då är det mycket lättare att se var tonvikten ska ligga för att framgången ska fungera. Både när det gäller organisation och bemötande.

Det som skiljer är att landstinget inte är konkurrensutsatt. Det är ett monopol, men konkurrensen finns inbyggd i det politiska systemet, men de båda blockens förslag är väldigt lika. Om man istället för att prata om ambulanshelikoptrar som politiskt slagträ sätter sig i en sådan och ser det hela med nya perspektiv lite ovanifrån:

Om klinikerna är butiker i en fackhandelskedja där kundernas tillfredställelse räknas som prio ett. Där landstingets kanslis enda uppgift är att underlätta och stödja god vård.

Om man vill skapa arbetsglädje och rättvisa bland medarbetarna.

Om värdegrunden i organisationen på riktigt utgår från patienterna/kunderna. Då behövs inga divisioner i en överorganiserad landstingsvärld. Då behövs inte ett överbefolkat landstingshus.

Vad tror ni om de här tankarna? Med några korta ord:

Landstingsledningens slimmade serviceorganisation kunde flytta in i de lokaler som lämnas på Centralsjukhuset när de nya husen är färdiga . Nära produktionen - det skapar trovärdighet mellan utförare och uppdragsgivare. Fler tjänster från administrationen kunde då användas i och för vården.

Landstinget består av tre sjukhus, primärvård och tandvård. Resten är stöd till de här funktionerna. Inget annat.

De tre sjukhusen får istället var sin vårdchef eller sjukhusdirektör. En duktig administratör och ledare med ekonomisk kompetens och medicinsk uppbackning fick ett tydligt uppdrag med egen budget.

Varje klinik får en klinikchef och ekonomifunktion. Primärvården får en egen chef i landstinget och på kansliet finns en beställarkompetens av de privata verksamheterna - utanför primärvårdens kontroll. Tandvårdens långa erfarenhet av konkurrensutsättning från privattandläkarna hos Praktikertjänst kan tjäna som förebild för de nya vindarna på vårdcentralerna. Köerna blir överkomliga om några år när man får och kan erbjuda vård på kundernas villkor. Man kommer att svara i telefon när man vill ha kontakt.

Det blir roligare att arbeta och utveckla sin egen verksamhet - privat eller offentlig. Jämställdheten skulle aktivt förbättras. Sjukvård ska vara offentligt finansierad men vi som betalar ska ställa krav.

Om det sker en aktiv omfördelning från kansliverksamhet till vård. Om antalet chefer minskar. Många skickliga vårdarbentare ägnar sig för lite åt patienter, det som dom utbildats till. Det är sjukt. Det som är friskt är att göra de som arbetar med och för patienterna till sjukvårdens hjältar - det ska ge bonus och inflytande.

Om de tre sjukhusen får en friare roll men tuffa mål och samarbetar på kliniknivå mellan sjukhusen. Om primärvården lär av tandvården. Om de privata alternativen trivs i en intensiv kontroll från oss som betalar, skattebetalarna. Om servicen från kansliet (vårdutvecklingen, datasystemen, vetenskapligt stöd och fastigheterna) fungerar, då kan också lojaliteten hos de anställda och rättvisan mellan olika yrkesgrupper öka.

Det är med stor respekt man ser hur sammanhållningen mellan och inom de politiska blocken har utvecklats. Men leder det till en förändring inför framtiden? Idag har Värmland ett minskande invånarantal, åldrande befolkning och en ekonomi i balans i landstinget - är det inte då man ska ta de lite större greppen? Är det inte då man blir lite liberalare i sina värderingar om alla människors lika värde och olika behov? Är det inte nu vi har råd att spara på administration och satsa på vård?

Krister Inde
På landstingslistan för Folkpartiet

Det mörka Sverige - en blind fläck

Avsaknaden av professionell yrkesrehabilitering är mycket besvärande för magkatarren. Varför förstår man inte behovet?

Upphandlingarna runtom i landstingen är mräkliga. Nu får man bara ett av alla de system som finns. Det är som om det bara skulle gå att köpa Volvo i Sörmland och SAAB eller Ford i Skåne.

Så fungerar inte världen, kära upphandlare!

DEBATTARTIKEL I SÖNDAGSREGN

Du, statssekreterarn: Om du blir blind i morgon….vad händer då?

I Norge presenteras snart en utredning om de olika stegen som erbjuds vuxna yrkesverksamma norrmän om och när man drabbas av en grav synskada. I Danmark finns IBOS, ett statligt institut som skräddarsyr yrkesrehabilitering enligt regionernas och invånarnas behov. I Tyskland finns åtminstone tre Berufsbeförderungsstellen - yrkesrehabiliteringsinstitut dit man kan komma och klara av den svåra vägen tillbaka. I Sverige erbjuds man att träffa Arbetsförmedlingens tjänstemän på sina kontor och se vad man behöver för hjälpmedel - om man är arbetslös. Om man har ett jobb så är det Försäkringskassan som…. Men så har det inte alltid varit.

På 1960-talet kunde vi läsa den amerikanske katolske pastorns bok Blindness - what it is, what it does and how to live with it. Det var en kollrig och mycket gudfruktig framställning om alla de 20 förluster man drabbades av vid en synnedsättning av det gravare slaget. . Anna

Men Father Carroll i USA gjorde något intressant, han fäste vårt intresse kring de inre dimensionerna av vad en synskada innebär. Vår egen Johan Cullberg tog ett större grepp och lärde oss att alla trauman har samma eller liknande processer, var sig man förlorar synen, en nära anhörig eller sin rörelseförmåga. Den djupa sorgen går sina egna vägar. Men hur kommer man tillbaka? Till livet, jobbet och en bra tillvaro.

I Arbetsförmedlingens värld har man en verksamhet som kallas Rehabilitering till arbete, men det är bara på papperet - man driver ingen rehabiliteringsverksamhet. Det finns ingenstans man kan åka. Efter syncentralens första insatser får man treva sig fram och hitta nya möjligheter och hoppas på arbetsgivarens goda vilja.

En 42-årig statssekreterare vaknar en morgon och kan inte läsa tidningen. En kraftig blödning i ögonbotten förhindrar ljuset att nå näthinnan. Ögonläkaren kan inget göra, näthinneavlossningen är ett faktum . Landstingets resurser tillåter ändå ett försök, men det gick inte att få åderhinnan i kontakt med syncellerna. Ingen kan göra något mer medicinskt.. Tyvärr, din syn går inte att rädda, säger ögonläkaren så milt som möjligt.

- Vad händer nu? Hur ser rehabiliteringskedjan ut i Sverige?

Tidigare fanns sex yrkesrehabiliteringsinstitut Där fick man träning, teknik, omtanke och möjlighet att bearbeta sin personliga situation och därefter sin återgång till arbete. En specialist följer med till arbetsplatsen och såg till att man hittade, klarade och kunde leva vidare.

Generaldirektören vid Arbetsförmedlingen har skrivit en tänkvärd bok som heter Management by love. Den kärleken är säkert gångbar i uppbyggnaden av ett svenskt rehabiliteringscenter dit man kunde vända sig för att få stöd, träning, tillit och tillgång till arbetstekniska hjälpmedel i ett jobb man kunde klara under rådande omständigheter. Det här är ingen valfråga, det är en mänsklig rättighet, åtminstone i Norge, Danmark och Tyskland. Den svenska rehabiliteringen saknas.

Alla problem måste uppstå i ens närhet för att man ska känna dom som sina egna. Fler än 600 personer som är yngre än 65 år får en grav synnedsättning varje år i Sverige. Av dem bor 125 i Stockholm. Behovet blir dock inte uppenbart förrän en av dem jobbar i Arbetsförmedlingens ledning eller på regeringskansliet. Men vi skulle kunna ta till oss av de norska erfarenheterna och ordna en ”blind date” med dom och få tillbaka möjligheterna att komma tillbaka till jobbet - på ett nytt sätt. Idag skulle jag inte vilja bli synskadad i det här landet och försöka behålla jobbet. Jag skulle inte heller vilja träffa en allmänt välvillig coach, jag vill möta någon som kan det här på riktigt på ett ställe som har tillgång till det jag och många andra behöver. Professionell yrkesrehabilitering.

Krister Inde, författare, rehabveteran, föreläsare, synskadad, liberal - Karlstad

Ordbruk och bokstavsskötsel

En fantasifull sommar – hur går det till?

I Kroatien finns det nästan inga serber, och skulle det finnas så är det inte många som går omkring med en skylt där det står JAG ÄR SERB. Därför blir det en märklig känsla när man träffar en medelålders kvinna som påstår att hon lever med en kroatisk man – men han är i Sverige och jobbar och hon jobbar med turister i Kroatien. Då blir hon följaktligen särbo. Men frågan är: hur känsligt är det för henne att kalla sig ”särbo kroat”?

På väg en tidig morgon nedför en backe så kunde min rullväska liksom röra sig fritt vid min sida. Den rullade på sina fyra hjul alldeles intill mig Den blev som en hund som går fot. Men vad är det för ras? Tänkte jag i min trötta turistiska själ. Självklart! En collie. Fast det heter kanske ett kolli, men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att man kan åka runt i världen men samtidigt leva i sin egen fantasivärld och ha roligt åt sig själv. Om andra också har det – det är frågan.

Men det är också viktigt att röra påsig. Då får man gå in på MittiCity medan regnet öser ner och se om de har ett par fotriktiga joggingskor. Där står plötsligt mannen som jag och mina fötter har letat efter. Självklart har han en apparat till sitt förfogande. Med den kan han fot-ografera mina fotsulor och sedan leta fram ett par skor som passar bilden av mina trampdynor. Det kändes oerhört fint att ha belägg för att det kändes helt perfekt att springa. Det var nästan så att kroppen inte hängde med… men med kyrkans ord blev plötsligt livet värt att leva.

Så nu är det utrett. En särbo kroat är helt K. väskor kan lyda oss människor och fötterna springer av sig själv. Men vad ska man göra med al tid som man får över när man sett Alma Lövs sista sommar och fiskat i Laxholmen och frågat hur många laxar Lars Lerins tavlor kostar nu. Vad ska man ta sig till? Jo, man kan ta sig till en plats på jorden där man bli till lite nytta. Eksjö? Vi får se i september… till dess får det vara som det är. Fult med fantasier i den form av ordbruk och bokstavsskötsel som bara en avslappnad hjärna kan förmå sig till. Mitt i nyhetsflödet där inte längre oljan flödar ur ordens inre.

ROXORS LINSER INSER ATT DET GRÖNA STÖR...

ÄR ROXORS LINSER ”BRA” FÖR MÄNNISKOR MED NEDSATT SYN? VAD TYCKER PATIENTERNA?

Den frågan kan man besvara på flera sätt. Man kan fråga en slumpmässigt utvald grupp människor och göra en vetenskapligt korrekt studie. Eller också kan man göra en pilotundersökning och beskriva ett 30-tal fall som utifrån sina egna förutsättningar och bedömningar beskriver vad det innebär för dem och vad de tycker. Hur de ser med och utan, helt enkelt.

Optiker som testat de här glasen på några utvalda patienter har beskrivit att patienterna i vissa fall upplever ”att det är behagligt att använda dem”, i något fall har optikern fått fram bättre visus men också bättre kontrastseende. Vad det innebär är inte helt klart, men det ger anledning att utifrån en mycket begränsad budget genomföra en första preliminär pilotstudie med er hjälp.

Ett 10-tal optiker anlitar var och en tre kunder/patienter som använder Roxors filter under ett par månader och sedan besvarar de ett enkelt frågeformulär. Där ser vi vad de tycker utan anspråk på vetenskaplighet eller evidens för det ena eller andra. Däremot får vi veta om det är intressant att gå vidare. Optikern ombeds också att ange diagnos och eventuella särskilda kontrast- eller bländningsproblem samt mäta visus och kontrastseende med och utan filtren.

Fullständig anonymitet är viktigt utifrån patientens synpunkt så att inga sekretessöverträdelser sker. Däremot kommer det att finnas en e-post-adress och ett telefonnummer på enkäten som patienten kan använda om de vill ha mer information.

Filtren levereras som Fit-over-modell och därmed kan de användas utanpå de egna korrektionsglasen.

Kort om Roxors filter

Roxors filter blockerar ljuset på ett annat sätt än de traditionella filterglasen. Dessa blockerar det synliga ljuset - som omfattar våglängder mellan cirka 380 till 780 Nanometer. - upp till 450, 511, 527 och 550 Nm för att avgränsa det ultravioletta och det kortvågiga blå ljusets våglängder. Det finns ju också mycket som tyder på att det blå ljuset stör eller påverkar näthinnan i samband med AMD.

Ljusets färgfördelning sker ungefär så här:

Färg Våglängd (Nm)
Violett 380 - 455
Blått 455 - 492
Grönt 492 - 577
Gull 577 - 597
Orange 597 - 622
Rött 622 - 770

Tanken med Roxors filter är att man blockerar den del av synliga ljuset som man kallar dominant eller ”gröndominant”. Ögat har - enligt vissa teorier en förkärlek för det gröna. Ögats gröndominans upplevs som det mest effektiva ljuset och därmed undertrycks de andra våglängderna. Genom att blockera det gröna framstår de andra våglängderna som mer framträdande och man ”ser bättre”. Det är i alla fall de förklaringar som Roxor själv använder när man ska använda de här filtren i trafiken, när man spelar gol eller är på sjön. Dessutom är filtren polariserande.

Roxor-filtren undertrycker det gröna ljuset, ungefär mellan 492 - 577 Nm till 80%. Vilken effekt har det på människor med olika typer av synnedsättning?

Det är den fråga vi vill hitta ett preliminärt svar på, men vi börjar med att se om det finns indikationer på att det är så.

Marknaden bestämmer

Om man tycker något är bra, då skaffar man det. Så enkelt är det ofta. För att de som tycker de här linserna är bra, kommer vi att erbjuda att patienterna får köpa dem till halva priset. Det innebär att de i handling visar att de var värda att köpa.

Optikerns insats

1. Man får tre fit-over-linser.
2. Man väljer ut tre patienter under tiden till den 30 augusti i sin ordinarie verksamhet. .
3. Man ber dem medverka genom att testa filtren i olika miljöer och ljusförhållanden.
4. Man ber dem komma tillbaka i slutet av augusti/början av september.
5. Man fyller då i ett frågeformulär tillsammans med patienten och skickar det sedan till adressen nedan. Patienten får då erbjudandet att köpa sina filterglas till halva priset, ca 300:- inkl moms.

Mer information får du av krister Inde 054 - 150880 eller krister@inde.nu eller Torbjörn Stehager 08 - 7125525 eller office@roxor.se

På uppdrag


Krister Inde
Indenova i Karlstad AB
www.indenova.se

Det är vackrast i sommarsolnedgången

tänk dig att du sitter vid havet. Om du - när solen gått ner i horisonten - klättrar upp 40 meter till ett berg så kan du få en liknande upplevelse direkt. A doule sunset. Det kommer det att bli varje ledig dag i sommar, men först måste man - läs: jag - få till flåset. Idag sprang jag för andra dagen i rad på en plats som är som gjord för min generation: Gubbholmen.

Jag lyckades också genomföra projetet att försöka få en mp3-spelare till sommarens böcker. Det ska bli en rysare! Vi får se vad snälla landstinget säger om den möjligheten...

Nu väntar jag bara på reaktionen på vad kulturnördarna tycker om min utskpåning av gårdagens eler snarare lördagens vernissage på Kristinehamns Konstmuseum.

Men man måste röra om i grytan, för annars kokar det torrt.

Konst är inte skit, det är skönt

Konst är inte skit, det är skönt

En samlingsutställning över Kristinehamns Konstmuseums sedan drygt 10 år lagrade konstverk måste göras av en person som har nått en högre grad av mognad än det man skådar i den utställning som invigdes i lördags. Den ska göras av en person som ser nya möjligheter och inte bara brustna illusioner, träck och trista svårigheter. De konstverk som finns i samlingarna representerar en intressant kombination av kreativitet, professionalitet, uttryck av svårmod och lycka.

Om vi betraktar personer som Stig Olsson, Lars Lerin, Bengt Olson, Jonas Liveröd så har de haft olika perioder i livet. Men gemensamt för dem är att de visar sin styrka när de krånglar sig ur ångesten, använder den och samtidigt visar att de kan grammatiken, grunderna i sitt uttryck. Därifrån utvecklar de var och en sin egen uttrycksform. Då blir deras konst en väg ut ur det svarta, de blir förebilder för oss som tror att världen förändras med kraft, kreativitet och kristallklara former. När man ser en tavla av Stig, Bengt, Lars….då behöver man inte läsa signeringen, då vet man vem som är vem. Tillsammans bildar de ett Värmländskts mönster som vi kan vara stolta över. De är värda en annan inramning. Man sätter inte ett mästerverk i en plastram. Inramningen måste vara i linje med konstverket, mästerverket. Det har samlingsutställningen misslyckats med i Kristinehamn. Det är inte mitt i hjärtat i hjärtat i landet. Det tog i levern och där finns som bekant mest galla.

Curator Granberg har ramat in den här kraften med billiga duschdraperier, inhägnade golvplacerade konstnärliga uttryck och texter som aldrig når högre än de delar av livet som också finns, men som inte är någon konst att förnedra sig med. Konsten är att nå högre höjder, klara sig undan svårmodet, förnedringen och saktfärdigheten i Sörmoskogen och – kanske rentav med konstens hjälp – uttrycka sig så att andra kan få nya dimensioner som inte leder till Cipramilintag, zombitillvaro och Valiumtöcken.

Konsten är en befrielse och roliga upptåg och en ventil för de dunkla associationerna. Som när Björn Wessman visar hur han ser naturen – i Panncentralen i huset bredvid. Underbart!.

Konstvetaren Kajsa Ravin talade om intellektuellt kapital på invigningen. Jag skulle vilja tillägga att det finns ett emotionellt kapital, som man inte förvaltat bland flera hundra bilder i samlingarna. Istället har curatorns svårmod lagt sin sordin över det som Konstmuseet skulle kunna åstadkomma. Inför konstsommaren i Kristinehamn. En självpåtagen recension blir: tänk om, gör om, bygg upp, förstärk, utveckla och lyft fram konstnärerna istället för att låta en curator förgöra och förstöra det estetiska och konstnärliga.

Konst är inte skit. Konst är skönt.

Krister Inde

En obegaglig överraskning som värmde

Om du har varit hos tandläkaren och rotfyllt en tand vid tre tillfällen, och sedan spricker tanden och det tar två timmar att ta bort den. Dels hos tandläkaren, dels hos käkkirurgen. Vad kostar det? Inget, säger tandläkaren Urban Eriksson! Han tyckte nog att jag hade lidit nog, och det var en fin gest av en oerhört bra person som är lugn men ändå inger stort förtroende. Så nu är den borta liksom stygn och det är bara att tugga på andra sidan tills man får samma problem där...

....och så har jag nästan klarat av att skriva ansökan till projeket LEFT OR RIGHT. Det kan vara värt 610 000 och ge sysselsättning hela 2011. Det skulle vara trevligt att slå ett slag för stroek.

Om du lyssnar på Tommy Körbergs samlade verk på Spotify så går det som en dans.

Min bror är 68

Då åker vi från Bohus län. I regnet, i den kalla våren. Med det goda humöret.

I regnet behöver man inte klippa gräset

Regn är en välsignelse. Särskilt om det börjar regna precis när man är färdig med att klipa gräset för andra gången i år. Då kan man gå in och så behöver maninte gå ut mer. Härligt med ett korsor och inte ett skit på programmet. Nej, nu börjar solen lysa igen...

Smärta är värk när den inte är uthärdlig

Har du opererat bort en tand någon gång? Först en timme hos tandläkaren och när han gav upp, en timme på käkkirurgen. Mitt råd är: gör inte det. Nu börjar det göra ont och när värken övergår i smärta så vet man hur det blir. Inget rödvin, ingen köttbit för att fira helgen, utan Ipren, Deflofenak, Alvedon, Citodon och i kombination med Nexium så är det lika bra att skita i kvällen och vända sig mot tidens tank och hoppas att den smärta som åsamkats av Urban Eriksson och Lennart Andersson var nödvändig för att gå ner i vikt. Men vd väger en tand?

Det är en väldig skillnad mellan smärta och att bli smärt. Eller hur?

Du ska aldirg vandra ensam

Tommy Körberg gör en version av You will never walk alone med Stockholmfilharmonikerna som är som ett religiöst beudskap till oss som har svårt att ta till oss Bibeln, Koranen eller Toran. Det handlar om ensamheten och det ligger nära att citera Judy Garland: Alla kallar mig legend, men varför är jag då så ensam?

Den känslan kommer särskilt stark när man varit på sjukhuset och genomfått en avancerad undersökning för att se hur länge man ska leva. Nu var det ingen fara på taket, men vem säger att resten av huset är utan skavanker bara för att taket är helt...

Hypokondri är något vi har fått för att vi inte ska vara säkra på att nästa dag följs av nästa.

Men - fortsätter herr Körberg - There is a place for us...

Och så länge den platsen är tilräckligt rolig så behöver inte ensamheten angripa själen och göra den sorgsen och övergiven.

Det man kan göra då, det är enkelt. Man ringer någon som är yngre, har mer framtid och påminner sig att det är mycket som är ogjort och så sätter jag igång igen.

We will find a way of forgiving.

Om någon läser det här och känner sig förorättad så ber jag om nåd att få framföra mina djupast ursäkter. Men sånt kan man väl inte ställa ut så där generelt. Kanske inte. Men man kan åtminstone komma med dagens tredje citat från Liv Ullman: Nu är jag 60 och då ger jag mig själv i present att jag inte längre behöver känna någon skuld. INte mot barnen, inte mot sin respektive och inte mot sig själv.

They asked me how I knew. My true love was tru, and of course something her inside cannot be denied. Smoke gets in my eyes.

Ett utskick för att stimulera till en gemensam metodik

Så här ser dagens utskick till de svenska syncentralerna ut. Det syftar till att ge alla professionella möjlighet att öka sin yrkesstolthet till ett rimligt pris:


Indenova i Karlstad AB, tel. 054-150880
2010-05-11

Ett år med SEnior….

För ett år sedan presenterades SEnior på ett 10-tal seminarier och den Nordiska kongressen i Lund den 15 maj. Sedan dess har materialet levererats till synrehabiliteringen i de fyra nordiska länderna på respektive språk. Men många frågar fortfarande - finns det några enkla principer för hur man använder det?

15-punktsprogrammet för synteamet och alla patienter

Därför har vi utvecklat en enkel steg-för-steg-modell som man kan utgå från. Vi skickar med den här som en tanke i det praktiska arbetet. Fungerar det för dig?

Vår tanke var också att ALLT MÖJLIGT skulle kunna delas ut till patienter med stor motivation att veta mer. Detsamma gäller Läs-TV-skriften till dem som får en läs-tv. Men den tanken kanske inte är rätt?

Samma verksamhet - samma material - samma metodik

När vi i samband med SEnior-projektet frågade om vilka metoder man använder så fick vi väldigt skiftande svar. Entydigt var att det inte finns någon gemensam metodik inom skandinavisk synrehabilitering. Möjligen kunde SEnior bidra till detta - men det kommer att ta tid. Vill ni ha mer information -hör av er!

Halva priset på allt plus ännu mindre!

För oss är det viktiga att materialet kommer ut till ännu fler. Vi har därför satt ett pris på 200 kronor på SEnior-boxen och halva priset, dvs 20 kronor per styck för skrifterna. Beställer man fler än 10 ex så kostar de 150 kronor. På det sättet hoppas vi att inte priset är problemet.

Beställ genom www.indenova.se eller via ett enkelt mail till krister@inde.nu

Efter avdrag för försäljningskostnader går intäkterna tillbaka till SEnior-projektets utveckling. Nu heter Högskolan i Kalmar Linnéuniversitetet.

Allt gott.



Krister Inde
projektledare

När vi bygger billigt minskar markens värde

Jag lärde mig på lunchen, att plåtskjul med stort värde för dess verksamhet kommer aldrig att hamna på bilder med gult kvällsljus på Värmlands Museum. Sedan tidigare brukar jag säga, att jag är för gammal för att göra en massa skit. Men det roliga är att höra det från en ung människa som har energi. Tack David.

Den arabiska kvinnan - och mannen

Till frukost möter man inte ofta två arabiska kvinnor som är under 25 år och klädda i jelbab, det vill säga är heltäckta. När jag berättar om svenska valet så säger dom att man visst har val i Jordanien. Men då svarar jag att det är bara lokalt, i landet bestämmer ju kung Abdullah och om han inte gillar det parlamentet gör, då avsätter han dom. Precis som han gjorde i december. När jag pratade senast med prinsessan Majda ( från Södertälje) så säger hon att den traditionella klädseln inte alls var lika vanlig för 35 år sedan när hon kom till landet. Eman förklarar att det beror på att kvinnor blivit mer religiösa. Så är det bara. Sirin säger att hon vill att män ska vara starkare för att det är så. Varför har hon förklaring till. När vi kommer in på det svenska valet och demokrati så är det visst så att man har val i Jordanien, men det är lokala val. När det gäller nationen så bestämmer kungen allt. Om han inte - som i december ä är nöjd med parlamentet, så avsätter han det. Vi väljer ju vilka som ska styra och det kommer efter vänsterns budgetförslag inte att skilja något i princip - allt alliansen infört köper man ju sånär som på 2 miljarder....så det kommer att handla om personer och ledarskap. Då vinner Anders Borg över Tomas Östros, som nu har övergått från det aggressiva biet till den milda nallebjörnens självklara snällhet gentemot de som är sjuka och arbetslösa. Eller som Jan Björklund sa senast - i miljöpartiet är man bäst på att hitta på olika skäl och möjligheter att vara ledig. Men välfärd byggs ju med hjälp av arbete, eller?

Det är som är självklart här finns inte i andras sinnevärldar

Problemet med att ha ett funktionshinder eller ens den minsta svaghet i arabvärlden är att man får inte ha det, för då är man inte lika mycket värd. Då får man tiga

Det här behöver Jan Björklund läsa eftersom han kan

Liberalism i ett land som måste börja se dem som behöver mest.

1884 etablerades Kungliga Hantverksskolan för blinda i Värmland. Det var kvalificerad yrkesrehabilitering på den tiden.

2010 avvecklades den sista resten av den etableringen när kurserna på folkhögskolan upphörde. PÅ 1970-talet hade vi sex kvalificerade centra som med pedagogik, hjälpmedel och vägledning såg till att man kom tillbaka till eller fick ett nytt jobb. Resultaten var lysande. Jag vet, jag var rektor till 1980 i Kristinehamn. Som synskadad kunde jag också inse vikten av de här insatserna - även om de inte var helt moderna - i min egen rehabilitering i Växjö och Uppsala.

Nu är Sverige en förebild när det gäller basrehabilitering. Vi har 34 syncentraler med 343 medarbetare inom landstingen.

Men om man blir synskadad som partisekreterare i vilket politiskt parti som helst - vart vänder man sig då? Jo, man kommer till syncentralen och sedan hälsar en tjänsteman från Arbetsförmedlingens Rehabilitering till Arbete på. De sitter på sina kontor i fyra regioner och stöttar - om du är arbetslös. OM du har ett jobb så ska du få hjälp från Försäkringskassan - som får köpa insatser från någon….jo, just det: insatserna kommer ofta från samma människor på Arbetsförmedlingen. De säljer sig själva men har full täckning för sina kostnader. En situation som gör att privata utförare tvekar att etablera sig på marknaden.

I Danmark, Norge, Finland och Tyskland finns särskilda rehabiliteringsinsatser och kunskapscenter med riktig rehabilitering för yrkesverksamma partisekreterare - och andra yrkesgrupper. Man behöver komma till ett resurscenter, få intensivträning, få personliga samtal kring det traumatiska som hänt och pröva hjälpmedel, praktisera och sedan komma tillbaka med hjälp av någon som kan lära mig att förflytta mig till jobbet, matsalen, konferensrum, maskinen och klara sina hjälpmedel.

Vid en diskussion med Arbetsförmedlingens huvudkontor visar de inget intresse att få tillstånd en bättre situation. De är vad man kallar för kraftfullt avvaktande. Hänvisar till politiker trots att det borde finnas lagrum eller reglementen. I Danmark finns ju mera konkreta lagrum - som ”aktivitetsloven” som ger tydliga möjligheter till rehabilitering. I Norge hänvisar man till ”opläringsloven”. Var finner vi stöd för att utveckla våra kvalificerade resurser?

Då inser jag att det är folkpartiet som fått ordning på skolan. Man reviderade det märkliga Specialpedagogiska Institutet och bildade Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM….sådan pedagogik som man behöver…

Precis så ska man göra: man ska utveckla Resurscenter för yrkesverksamma där man kan hålla koll på antalet som remitteras till landstingens syncentraler och samarbeta nära med dem och arbetsförmedlingarna. Man ska utveckla sin kompetens i ett professionellt team och lägga upp individuella planer - och genomföra dem tillsammans med partisekreteraren så att hon eller han inte behöver lämna jobbet så länge, att man får de hjälpmedel man behöver och kan återkomma med träning när det passar. Bengt Lindqvist berättade att han blev helt blind när han var socialminister, men fick vänta med rehabiliteringen tills han fick det lugnare om ögonen - men då fanns det ju ett ställe att åka till, att få professionell hjälp hos. Den möjligheten upphörde helt plötsligt och nu är det bråttom att rätta till det de som styrde tidigare åstadkom eller rättare sagt inte upprätthöll.

Nu finns bara ett antal ensamma så kallade specialister insprängda i Arbetsförmedlingens organisation. Det duger inte. Det är inte arbetslinjen. Det är ett steg tillbaka för de cirka 630 nyremitterade synskadade till syncentralerna varje år som är yngre än 65 år i det här landet. Även många av de 3 500 som finns i Af:s register över arbetssökande borde också erbjudas grundlig kartläggning, vägledning och träning och då inte minst att lära sig acceptera den nya situationen. Vi behöver - som i Tyskland - Berufsbeförderung fur Sehbinderte (jobbcoachning för synskadade) efter det att syncentralen genomfört den första insatsen i form av basrehabilitering. Och det ska gå fort. För är man borta från politiken för länge, då kan det vara kört på jobbet. Då kan man hamna utanför.

Krister Inde
Synpedagog, rehabveteran med mera
VD, Indenova i Karlstad AB
www.indenova.se
Ring 070-5734201 så gör vi allt bra igen.

Den enes bröd när flyget har dött

I Köpenhamn kostar det 1000 danska kronor per dag att hyra bil - om det finns någon att hyra. Man får köra till Rotterdam och sedan ta båt till England. Men så blir det när Eyvajökull - eller vad den heter - inte fimpar. Problemet är nu om Katla vaknar, då kan det bli att stanna hemma för lång tid fraamöver....

I Danmark har man en lag som heter #Aktivitetslagen" och innebär att kommunerna har skyldighet att betala människors yrkesrehabilitering och alla kursen läggs upp individuelt. Det saknar vi i Sverige. Vi har ingen som helst möjlighet att arrangera speciella träninsprogram för människor som mitt i livet förlorar synen. I Danmark har man 15 syncentraler som drivs på regional bais och säljer sina tjänster till kommunerna, men det finns också ett nationellt institut som har tre avdelningar, där en lägger upp program, den andra genomför programmet och den tredje utvecklar verksamheten. Dessutom finns ett kunskapscenter som utvecklar metoder och hjälpmedel med stöd från egna resurser och externa finansiärer.

Varför har man mer empati, kraft och kunskap i Danmark. Skulden är i viss mån min egen. Jag trodde aldrig att den svenska yreksrehabiliteringen skulle upphöra bara för att syncentralerna uppstod som en förebild för andra länder med 34 enheter och 343 medarbetare. Men vart ska jag åka för att kunna hålla kvar mitt jobb även om jag ser dåligt?

Askan över Europa skapar en rolig tid

Från Köpenhamn kan man se hur roligt det bliver, det vill säga hur lugnt det blir när man blir fast här. En tandläkare som varit här och pratat om rotfyllningar skulle åka till Tyskland på semester innan han åkte hem till Alabama. Men nu får de istället se exotiska platser som Danmark och Sverige medelst tåg. Sådana bekantskaper gör man på Royal Café, och det som nu inträffat är bara att böja sig för. Naturen anfaller som den blind sa, när han gick in i ett buskage. Fem studenter från amman skulle egentligen kommit i morse och fått en lång dags genomgång av allt de gjort i sin kurs, och imorgon skulle de sett kända institutioner i Köpenhamn och så vidre. Men nu får vi sätta upp det på en lapp som har rubriken FRAMTIDEN. Och ta det lugnt...

Att bli synskadad mitt i livet - inte i Sverige!

Efter ett mycket avvaktande möte på Arbetsförmedlingens huvudkontor kan man reagera på två sätt. Det ena är förtvivlan. Det andra är ilska över människors bristande empati. Låt oss börja med ilskan. Det finns två anledningar. Den ena är att man från Arbetsförmedlingens sida erbjuder yrkesverksamma rehabilitering i en kommersiell verksamhet som kallas Arbetslivsresurs i konkurrens med andra privata företag. När man inte har några kunder, så finansieras det av skatteintäkter från verksamheten som erbjuds till arbetslösa. Frågan är: hur kan man från Konkurrensverket tillåta detta? Den andra frågan är: hur kan man skilja byråkratiskt på den här problematiken - det är väl ingen skillnad om man blir synskadad och har ett jobb eller är arbetslös? När Malin är 30 år blir hon synskadad mitt i sitt andra eller tredje år som lärare. Hon får några besök på syncentralen och så kommer det en tjänsteman från Arbetsförmedlingen synresurs och ger henne alla de hjälpmedel hon behöver. det är väl bra? Visst. men utgångspunkten är att synskadan är ett tekniskt problem. Men min utgångspunkt (i Se dåligt Må br) är att det är ett emotionellt problem, ett problem med identiteten- vem är jag? Till skillnad från Tyskland, Danmark, Ungern, Norge och Finland (för att nämna några) har vi ingen institution som är specialister på yrkesrehabilitering. Man kan sammanfatta Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans insatser kallsinniga och tekniska utan pedagogiska instser. Behovet är att starta en eller två flexibla institutioner som har ett team som kan utveckla människors förmågor, identiteter och färdigheter inför ett arbete, studier eller praktik. Mitt i miljardsatsningen på coacher har man glömt bort människors med speciella behov. Man kan med förlov anse, att Arbetsförmedlingen effektivt under 30 år raserat en stor kompetens som vi en gång hade. Ska man klara av att finna sin framtid som synskadad får man vara välidgt stark och ha många goda kontakter. Hamnar mitt i AFs och FKs empati är chansen stor att ingen bryr sig. Ungefär som den respons som man får när man diskuterar människors behov på Arbetsförmedlingens huvudkontor i fredags.

Små barn och mindfulness

Ibland kommer ord flygande i lufen och alla använder dem och nu läste jag om mindulness igen. Vad är det? På Google blir det ungefär samma sak som att man ska tag i sig själv i nuet och försöka finna den inre harmonin i det man gör - just nu. Men det är oerhört enkelt egentligen. Det är bara att ta två barnbarn som är 2 och 4 år och så ser man till att man bara är där och då. Då finns väldigt litet annat - särskilt om man kobinerar det med tre hästa, två katter - som heter Victoria och Albert - och får provsitta Janne och Stinas traktor. Då är livet fullkomligt och sinnet är fullt av bara detta - mindulness, helt enkelt. Pröva - det fungerar varje gång.

Påsk, vinter och vår på samma gång

Härliga Härjedalen skapades på 70-talet av min farbror Olaf som nu bor på Ekebyhem i Uppsala. Han var kommunalråd på den tiden och slog ihop Hogdals och Hede och Svegs kommuner till en enda med cirka 13 000 invånare. Det borde man göra i Värmland också. Framför allt bilda en Karlstads kommun med 120 000 invånare - med Grums, Hammarö och Forshaga som naturliga delar av helheten. Det borde man göra innan regionen från Västergötland kommer och äter upp länet. Sedan borde Storfors, Filipstad och Kristinehamn var en östvärmländsk enhet och de fyra kommunerna Torsby, Munk- och Hagfors bilda en kommun med Torsby samtidigt som resten av västra Värmland bildar en enhet med Säffle som medelpunkten. Kan det vara lättare? Men det är alltid svårt att driva förändring - det kräver sina offer. Som när vi inför synrehabilitering i Jordanien - då är det alltid någon som skriker av rädsla: Se här! Nu gör dom synsvaga blinda ovh cörstör deras ögon!!! Så var det även i Prag 1980: då applåderades de som sade att det var farligt att använda ögonen, inte vi som visste att motsatsen var rätt. Det krävs mod att färändra, inte snöd egen vinning.

När man åkt skidor i Härjedalen, röjt vårsly i Ulebergshamn och sprungit den första rundan runt Klarälven, då blir man radikal och full av kraft att förändra.

Pröva får ni se. Man blir inte blindare av att man försöker se klart.

Den särskilda känslan i kroppen när värken släpper

Det är en befrielse att ha en tandläkare som heter Urban. Först ringer man akut och då säger Lena att man får komma nästa vecka. Sedn går man dit och säger att det här går inte. Då borrar han och gör rent och lägger i nåt och så har det inte börjat göra ont - ännu.

Norge - som sagt. Det är samma sak. Det är trevligt, man blir vänligt bemött och alla äldre fina norrmän som har minnen från kriget, de har allt man kan önska sig. Även om inte alla hittat den inre lyckan - eller förlorat den. De är väl omhändertgna av alla i kommunerna, fylkena och inte minst av staten. Underbart att få verka i ett av världens lyckligaste länder.

Nu ska det blir skönt med fjäll under fötterna.

Norska gener skapar nya vänner

Norge är rikt. Det märker man när man jobbar här.

Passionen övergår i Pension?

Vissa dagar när kroppens krafter minskar och man inte har någon lust att förbättra muskelstrykan - då kan man konstatera att rubriken har sin giltighet.

Imorgon måndagen den 22 mars åker jag till Norge för att vara med norska vänner som ska genomgå rehabilitering. Det är alltid lika intressant att se om det man pratar om på olika möten, om det stämmer i praktiken. Om man kan tillämpa metodiken att det är patienten som ska styra sitt eget liv, det vill säga sin egen rehabilitering. Eller att se om BNP, Bästa Näthinneplatsen, ligger åtta mil om Oslo också. Där ligger nämligen Hurdalcentret som ägs av Norges Blindeforbund och där min gamle vän Arne Tömta är utbildningsledare. Det är inte bara Petter Northugg och Marit Björgen som är bäst i världen när det gäller skidor, det är också så att Norges villkor for synshemmede är i topp. Åtminstone när det gäller villkoren att få åka på kurs. Att få möta andra i samma situation. Och när det gäller äldrekurser: snart är man själv lika gammal som de vänner som möter mig i morgon på Hurdal....men man finner ofta, att passionen finns kvar även om pensionen är ett fakturm.

Nu har vi kommit på det självklara

IDet nya projektet heter "Rehabilitering i Balans" och avsikten är att driva det som ett pilotprojekt där de som ska rehabiliteras får bestämma över sina egna liv. När NHR såg projektet så blev den spontana kommentaren: - Varför har ingen gjort det här förut? Inte ens vi själva!!

Så nu väntar vi med spänning på finansiärernas inställning.

Goda idéer kan utvecklas till koncept, men de är inte gångbara eller igångsättningsbara förrän någon väljer att finansiera dem. Men at bara komma dit att vi har partners som vill vara med innebär att halva segern är vunnen. Spännande!

Tre världar - minst - på en dag

Först ringde jag Allmänna Arvsfonden. De är positiva till projektet Rehabilitering i Balans men det finns vissa krav. Sedan åkte jag skidor på Karlstads Golfbana och det var en dröm när det gäller sol, före och efter. Den tredje världen infann sig när jag fick rapport från Jordanien om problemen med The Higher Council of Affairs for the Disabled. Sedan gick jag på Rotary och såg en film om flickan Tilda som dog av en överdos vid 19 års ålder i London. Så nu vet jag inte hur drömmarna blir i natt. Kanske är jag tillbaka i Jordanien? Eller finns jag kvar på Höje och skidspåret? Eller också funderar jag på hur det kommer att bli i Blå Hallen på frdag kväll när Karin ska sjunga tillsammans med landets största sjuksköterskekör.... Livet är lugnt och stilla och pendlar mellan sommaren i Amman och våren i Karlstad. Frosten biter dock ganska hård i den jordanska byråkratin, men det gäller att stålsätta sig mot de som kallas drivankare....vissa, ja nästa alla projekt, kräver do.

Utvecklijngen gynnar mina döttrar på kvinnodagen

Kvinnor och män skiljer sig åt på flera punkter. Det finns fler kvinnor än män i fler jobb idag än förr. Särskilt när det handlar om ögon. Ögonläkare kommer i en snar framtid att utgöras av mer än 60% kvinnor. När det gäller optiker är det ännu större andel. I utbildning är det fler än 85% och i jobb ....vet jag inte. Men antalet män som är synpedagoger känner vi vid namn. En handfull möjligen. Var dom är? Jo, de sitter i företagsstyrelser och i byggbranscen och i filmhus och regisserar film vilken tur då att nattens första kvinnliga regissör som fick en Oscar utsågs just idag. En händelse som ser ut som en tanke. Ett ställe till som finns i min sinnevärld: på Siluett i Kristinehamn på verkstadsgolvet och särskilt i packningen av muffi9ns- och bakformar. Där duger bara kvinnor. Varför? Jo, säger Bernt Rådberg, såna jobb klarar inte män.

En liberal tanke ska förverkligas

Inför valet 2010 finns jag nu på 13:we plats och företräder ett liberalt parti som värnar om skolan i den svenska regeringen. Min tanke är att ge de som är vårdgivare en hjältestatus. De som är sjukvårdens hjältar är de som träffar patineter och utför vården: behandlar, vårdar, tröstar, lindrar och så vidare. De som inte träffar patienter ska serva de som gör det. Antalet service- och planeringsmänniskor tenderar alltid att bli för många i en icke kommersiel verksamhet. Så min valfråga är: Hur mycket folk behövs det för att ge sercice åt sjukvårdens hjältar? Det är klart att det ska finnas ledare och utvecklare, men hur mycket statistik ska man ta fram= Är det inte de nöjda kunderna som ska få göra sin röst hörd och de som inte är nöjda. Patienter i väntrum är alltid missnöjda, Patienter i Centrum är nöjda. Om du vill verka för mycket vård och lite administration - då ska du kryss upp mig så att det blir ett liveralare landsting. Elller som det projekt jag nu skriver på - det heter Livsrehabilitering är Rehabilitering i Balans. Mer om det senare. Nu måste kroppen läka efter 12 km på skidor i solskenet. Det känns.

Den tidigare bilden föreställer två kungar och en prins. Prinsenheter Raad och är gift med svenska Margareta Lind, prinsessan Majda i Jordanien. Han är den person som bad mig jobba med synrehab i Jordanien. så då gör man det....och hoppas att det blir som det ska och det blir det om man gör som man tycker och visar respekt för de människor som tror som de gör och klär sig i JELBAB. Men man ska också veta att det är skillnad där och här. Man tror oftare där att funktionshinder är en effekt av guds vrede och att synden straffar sig själv. Och det tror vi väl inte här? Eller?

Familjen, släkten, klanen, kyrkan och pengarna - det är mellanöstern!

I Jordanien delar man in människor i två kategorier som inte används så ofta i Sverige. Det är religion och religion. Den nästa indelningen utgår från familjen. Om man har en stor familj med mycket släkt så kommer det så småningom att handla om klaner. En sådan klan är förstås kungafamiljen, men de är i sin tur i allt gott de vill göra beroende av goda relationer till de välbeställda klanerna. En sådan är familjen MANGO MED SVENSKA RÖTTER PÅ MÖDERNET. En annan sådan är familjen Moacher och en tredje familjen Oweiss. Det utmärkande med flera av dessa är att de är kristna och på det sättet delar rikedom och religionstillhörighet. I mitt arbete i Jordanien är det av största vikt att få stöd av Mango, Moacher och Oweiss för att kunna tillhandahålla hjälpmedel för i första hand synskadade barn.

Så här har det fungerat i vårt projekt som vi kallar Vision Enabling och har till mål att starta en eller två syncentraler. Presidenten eller rektorn på JUST, universitetet i Irbid stöder projektet till 100 % tillsammans med sin högra hand vice presidenten Ahed. Presidentens namn är Wajih Oweiss och han har sin egen vingård och äger marker i Aston utanför Amman. Där spenderade jag hela onsdagseftermiddagen för att besiktiga en riktig doers hobby, att med hjälp av fem egyptier bygga upp sin dröm: egna plantor, egna bassänger för bevattning och ett eget utsökt vin. Wajih Oweiss träffade jag också på en tillställning hemma hos familjen Mouasher. Alltså Oweiss och Mouasher ”go well together”. Idag mötte jag den i hjärtat trevliga svenska prinsessan Majda tillsammans med sin bästa väninna från Hällefors, Dorte Mango. Så där kan man hålla på…Idag har vi öppnat ett konto för de privata donatorerna som vill stödja att barn och vuxna utan medel och tillhörighet till de här familjerna kan få sina optiska hjälpmedel utan eller till en mycket låg kostnad.

Nu sitter jag här i Amman och väntar på att flyget ska gå tillbaka till Göteborg via Frankfurt. Jag tänker på alla de som funnits i min närhet de här två veckorna: Fedwa fran Zarka i sin jelbab. Iman, optikern som anslöt idag med sin enorma ambition och de sura optikerna som försvann….de kan inte åka 10 mil bil utan sina föräldrars välvilja….eller sin mans….enär hon är i nionde veckan. Här är barn viktigare än jobbet även om man i övrigt är helt frisk. Nader, Ali och Abed från skolorna för synskadade barn tillsammans med Muhammed som inte vet varför han ser dåligt - fina killar. De vill ha det här jobbet till klockan ett på dagarna sedan vill de jobba med något annat privat. Heltidslönen för lärare ligger på cirka 1500 till 2000 så man måste ha ett jobb till. Särskilt Ahed som har trillingar via den vanliga IVF-behandlingen.

Men det viktigaste: nu är projektet på banan och om sju veckor ska ett antal av åka till Sverige….vi får se hur många som får åka.

En kväll i fröjd och gamman - nej, inte i Amman

I en muslimsk värld är det svårt att lita på någon. En kvinna vid universitetet i Amman berättar att man har svårt att lita på varandra i den muslimska världen. Eftersom det finns så många förbud (amnua) i en muslimsk kvinnas tillvaro, så är det också många rykten i svang. Om man berättar en frtrolighet för sin syster så finns det otroligt många som lockar ur den hrä systern de här hemligheterna...och så är allt ute på byn. Att gå till en psykolog i den här världen är inte möjlight, hur stora emotinella delemman man än har.

Nu har det börjat så det stänker

Här i Jordanien kan man konsten att ordna transporter. Jag åker mellan Amman och Irbid varje dag. Det är cirka 10 mil i varje riktning, men väl där finns det 7 personer som väntar. De ska starta en syncentral i Irbid samt utveckla barnens synhabilitering vid skolorna i Marka och Abdun, där ALLA läser punktskrift idag.
I helgen var jag i Bethlehem för att prata på palenstinska centret i Betjala och dagen därpå i östra, arabiska delen av Jerusalem på Helen Keller Center. Där var också Silvia Buckhardt, blindlärare från Tyskland soamt grundaren av kursen vid universitetet i Amman i Vision Rehabilitation som nu har kört tre kurser. Men det är inte helt lätt. Det man lovar - att anställa optiker i Amman - är inte genomfört och då är mycket ogjort. Nu ska vi starta i Irbid i september sedan två optiker och en arbetsterapeut har genomfört sin utbidlning.
två israeliska optiker - som jag ger lite råd och stöd - presenterade mitt under sabbaten i förrgår ett optiskt hjälpmedel som jag bedömer som REVOLUTIONERANDE. Om de kan slutföra prototypen och leverera de första 100 exen för patinetprövning - då blir det den första stora nyheten sedan ....(inga namn).

Nu är det fyra dagar kvar på en intensiv period. Följ den spännande utvecklingen.

To be cont.d

En lång onsdag i mellanöstern

Då blir man hämtad med en fin Mercedes i detta resurslösa land. Då blir man mött av min numera gode vän president Wahih Oweiss 10 mil från Amman vid universitetet i Irbid. Han sitter där och pratar med en amerkansk kvinna som håller med om att USA inte kan få nya vänner genom att invadera länder. Wajih tror dock inte Kina kommer att överflygla USA när det gäller ....nu hör jag att det smäller i stan på håll...man vet aldrig vad som kan hända när man bor på ett internationellt hotell.

Miljöåtgärder i Sverige verkar något futtiga i jämförelse med all den trafik som finns på Queen Alia Street nedanför fönstret på 11:e våningen. Här cyklar man inte och att gå ingår inte i "serious options".

Uppdraget är att etablera åtminstone en syncentral i Jordanien. De första medarbetarna heter Duaa och Sirin och är optiker resp arbetsterapeut. En lärare ska komplettera dem samt fyra personer från Amman som vi träffade i samma stad 1,5 timme efter mötet i Irbid. Här finns inga tåg, överhuvudtaget. Kameler verkar sällsynta också.

Här är människor på två sätt olika oss. De väntar på besked uppifrån och utbildningsminister byts ofta ut, så därför får man inte göra det som är bäst för eleverna...objektivt sett. Då tar det längre tid. Man har svårt att kritiskt granska och framför alt svårt att ta flera fakta och göra dem till en ny lösning. Så det är bara att köra fall från livet och gå igenom dem steg för steg....och jobba till fyra fem på eftermiddagen till skillnad från att man som vanligt slutar vid ett eller två på em.

Efter morgondagens program får jag komma till Bethlehem och Jerusalem. Det blir spännande att möta kollegor vid Behtlehem Rehab Center och Helen Keller Center.

Måndagar som man flyger och tisdagar man kommer fram

Måndagen den 8 februari skulle bli lång. Jag började i Kalrstad klockan 09.04 och slutade på hotellet Regency Palace på Wueen Alia Street i Amman klockan 3 på morgonen. Vid 8-tiden - när jag och Jonas Zachrisson vaknade i varsitt rum - var det ingen snö på marken, bara en sol och 15 grader som kontrast till söndagens mil i 6-gradig kyla i Kileneskogen på Hammarö. Livet är fullt av kontraster.

I Amman började dagen klockan halv tio hos Prince Mired på National Committee on Demining and Rehabilitation. Det var trecdje gången jag mötte honom och nu med en representant för MSB. Han hade med sig Olaf Jörgensen, UNDP och sina egna medarbetare Mona och Muhammed. Han vill fullföja sin dröm att bygga ett permanent träningscenter för att lära ut hur man får bort de sista minorna inom två år i Jordanien och under 50 år framåt i Irak. Mötet med Norsk Folkehjälps representant Per-Hakon Brevik vr att möta en man från Kirkenes som nu gift sig med en jordansk muslimsk kvinna. Vilken resa! De utför det som NCDR ber dem om på det praktiska planet vid den syriska gränsen. Tredje mötet genomfördes på UNDP, där vi mötte den sociale giganten Kent Paulsson och senare kom även Iraks vice miljöminister och hans medarbetare. Två saker gjorde USA och de allierade fel när de gick in i Irak, enligt Kents sydafrikanske konsult: de avskedade mängder med unga militärer och lämnade dem till deras egen frustration. Det andra var att de lät människor plundra framför allt regeringsbyggnader och i kombination gav detta en djupt demoraliserande effekt samtidigt som man inte kan få bukt med korruptionen. När man hämtade in stora kapital som Saddam hade utomlands i 100-dollarsedlar med stora lastflyg, vet man inte vart dessa medel tog vägen. Och så vidare. Men det vi hör om Irak är inte bara terrorism och elände. I norra kurdiska delarna börjar livet återgå och utanför Irak kan många av de 25 miljoner som fortfarande bor kvar leva ett farligt men ändå relativt sätt bra liv.

Under dagen ringde president Wajih, rektor vid universitetet i Irbid. Lina Mouacher, privat sponsor, dr Ahed, vice president i Irbid och Izdihar, lärare vid optikerutbildningen i Irbid. Med flera. Det innebär att man känner folk här och det känns som man är välkommen, en nog så fin känsla när man ska göra något som är utöver det vanliga. I morgon ska teamen väljas ut. Ska bli kul att starta upp.

Olivia Rehabilitering invigs idag

Min bror Karsten är en av de största pionjärerna inom vård, omsorg och rehabilitering. Som grundare av Frösunda Center blev han legendarisk, men han har aldrig vilat på lagrarna. Han startar nu Olivia Rehabilitering och har bett mig prata om synrehabilitering av människor med stroke - eller hjärnskador i allmänhet. Olivia blir först i landet med att införa Neuro Vision Technology tillsammans med danska Institutet for blinde og svagsynede i Köpenhamn. Hittills har det bara funnits arbetsterapi, logopedi och sjukgymnastik kombinerat med minnesträning. Men eftersom var tredje - 10 000 av 30 000 personer - varje får får synförändringar, så är det en relevant insats. Vi får se hur många som kommer för att träffa Petter Fielding, en synskadad kamrat som är mer sjukgymnast än han ser dåligt. Han var också en av Karsten, min brors, adepter vid handikapp-OS i simining 1976. i Kanada. Cirkeln är sluten.

I helgen är det dags igen: att packa inför en resa till mellanöstern. Nu ska de första två teamen starta sin träning. Vi kallar det Clinical Optometric Rehabilitation Program. Teamen kommer från Irbid och Amman. I Amman skapas teamen för att arbeta vid barndomsskolan för blinda barn i Marka och vid Saudi Centerfor Blind Women. I Irbid ska syncentralerna ligga vid optikerutbildningen vid Jordan University of Science and Technology. Det blir spännande! skaförsöka skriva lite då och då från Jordanien.

Vi kan bli bättre

I landet Sverige ska man nog inte bli blind eller få en kraftig synnedsättning mitt i livet. Det är alldeles för riskabelt att man inte får den assistans som man skulle behöva. Jämfört med Tyskland och Danmark och Norge ligger vi efter. Även om man i dessa länder har mindre resurser för att komma till en syncentral, så har man där satsat mer professionellt på att få till yrkesinriktad rehabilitering.

I kommunikationen med Arbetsförmedlingen i Sverige - enheten för rehabilitering till arbete - så lyssnar man och förstår fenomenet. Men sedan övergår diskussionen till att diskutera dagens situtation. Jag tror att det borde finnas ett institut eller ett resurscenter - ungefär som det finns för barn och ungdomar inom SPSM - dit man kunde komma för att få "lida färdigt" för att det är ett elände att se dåligt.

Man måste få yrkesorientering och träning. Man måste få introduktion och hjälp i kontakten med sin arbetsgivare och lära sig hitta till jobbet, använda hjälpmedel och att kunna fixa mat, kolla kläderna och träffa andra i samma situation.

Det blev ännu klarare idag efter diskussionen på Helsingegatan och Arbetsfömrdlingens huvudkontor. Vi har ingen vårdkedja värd namnet för vuxna och äldre. Syncentralerna som har långa väntetider får ju besök av tålmodiga människor som tror det är normalt att vänta så länge, men vad hjälper då talet om betydelsen av tidiga insatser?

Nu får vi se i morgon i Köpenhamn om det går att korsbefrukta svenska och danska insatser för strokedrabbade.

Ett politiskt inspel

Vid dagens möte på landstinget i Värmland blev jag politisk. Folkpartiet passar en som aldrig förstod vänsterfesterna på 60-talet och som inte passade som anställd. Att göra de som arbetar med patienter i landstinget till "Sjukvårdens hjältar" är ett koncept som håller. Alla andra är till för att underlätta det arbetet, eller hur?

Inbjudningarna att prata i Tyskland, Spanien och Malaysia under året är väl också ett tecken på att det finns ett stort intresse för low vision rehabilitation i världen. Eller att man är mindre intressant hemma?

Årets händelser har knappt börjat

19 januari

Efter att ha avslutat kursen i Optometrisk Rehabilitering för 27 studenter är nu bara resten av året kvar att använda. Dagens möte på MSB leder till att jag den 9 februrari får träffa Prince Raads son HRH Prince Mired igen. Prince Raad på bilden har lovat stödja utvecklingen av syncentraler i Jordanien i projektet Clinical Optometric Rehabilitation som startar den 9-10 februari i Irbid. Hans son jobbar med landminor. Vi får se hur det går.... Men idag bestämde vi oss för att åka igen. Det blir fjärde gången på mindre än ett år. Ingen kan säga att inte trägen vinner.

Nyåret 00/10

För 10 år sedan i dimman i Karlstad var det många som hade förhoppningar. Så även den här gången. Men av Bodil Jönsson i Vinter i P1, så fick vi veta att nästa decennium kommer att bli mycket bättre än det innan. Plus att vi fick veta att pensioneringen inträffar numera mitt i livet, för snart blir åtminstone några 130 år. Curre och Görel verkar dock satsa i nya lägenheten i Hunnebo för framtiden. Men sedan kom kylan i huset på västkusten. Värmepumpen behöver träffa Leif Sanne – dess installatör – så att vi kan komma tillbaka till ett sådant paradis. Men när det blir kallt i paradiset….då blir det mer is än parad-is.

I detta år, 2010, ska jag tillsammans med flera andra bygga upp två syncentraler i Jordanien. Den ena ska ligga i Irbid, ansluten till optikerutbildningen där, och den andra ska finnas i Amman i anslutning till Academy for Visually Impaired, som ska ersätta skolan i Marka. Det är den ena ambitionen.

Den andra är att inte vara uppknuten till 100 %. Ha tid och rum att jobba mer med att utveckla andra koncept än de synbara.

Som vanligt ska jag också träna mer än någonsin. Och idag började det lovvärt med en skidtur på 1.20 timme i Bryngfjorden runt på den utmärkt vackra golfbanan norr om Karlstad. Temperaturen var minus 13 grader när vi åkte hem, och efter laxen somnade den skribent vars rader du av någon anledning läser.

Annars innehåller året några trevliga jobb som jag ser fram mot.

- Att göra en föreläsning för Astra Zenicas veteraner i Södertälje tillsammans med optikern Urban Sandh den 26 januari.
- Att åka till Jordanien för fjärde gången på ett år i början av februari med Jonas Zachrisson, en man som är van att lösa problem på minerad mark.
- Att besöka Gotland i april och göra Ögats Dag och ha en inspirationsdag för syncentraler där. En syncentral jag gästade på 80-talet och fick vara med om att återinviga när det nya sjukhuset stod färdigt… minns inte riktigt när… men kanske var det 1995?

I januari avslutar vi den fjärde kursen för optiker och synpedagoger i ämnet ”Optometrisk rehabilitering”. Den här kursen är absolut den bästa hittills, mycket tack vare de andra tre då vi lärde oss att sortera upp innehållet, samt att vi nu utvecklat tillräckligt många verktyg eller instrument för att vi ska kunna göra något som man i Texas skulle kalla ”comprehensive”. Nu går Högskolan i Kalmar in i Linnéuniversitetet med karlstadsbon Steven Chang som visionär rektor. Det ska bli intressant att följa.

I höst blir det low vision-konferenser i Wien och Vajadolidh i Spanien och så ska det bli intressant att se vad kampanjen för verkstadsföretaget Wenmec i Kil och Karlstad kommer att ge: Flex Production kan vara det koncept som ger namn till en ny tanke som bygger på allt man redan gjort. Men ”genom att ge trollen namn, kan man antingen bli av med dem eller ge dem ett tydligare ansikte”.

Så 2010 har nog ett och annat att ge oss och alla andra som har privilegiet att få vara med. Ska kolla tillbaka på de här raderna om ett år och se vad det blev…