Vi kan bli bättre

I landet Sverige ska man nog inte bli blind eller få en kraftig synnedsättning mitt i livet. Det är alldeles för riskabelt att man inte får den assistans som man skulle behöva. Jämfört med Tyskland och Danmark och Norge ligger vi efter. Även om man i dessa länder har mindre resurser för att komma till en syncentral, så har man där satsat mer professionellt på att få till yrkesinriktad rehabilitering.

I kommunikationen med Arbetsförmedlingen i Sverige - enheten för rehabilitering till arbete - så lyssnar man och förstår fenomenet. Men sedan övergår diskussionen till att diskutera dagens situtation. Jag tror att det borde finnas ett institut eller ett resurscenter - ungefär som det finns för barn och ungdomar inom SPSM - dit man kunde komma för att få "lida färdigt" för att det är ett elände att se dåligt.

Man måste få yrkesorientering och träning. Man måste få introduktion och hjälp i kontakten med sin arbetsgivare och lära sig hitta till jobbet, använda hjälpmedel och att kunna fixa mat, kolla kläderna och träffa andra i samma situation.

Det blev ännu klarare idag efter diskussionen på Helsingegatan och Arbetsfömrdlingens huvudkontor. Vi har ingen vårdkedja värd namnet för vuxna och äldre. Syncentralerna som har långa väntetider får ju besök av tålmodiga människor som tror det är normalt att vänta så länge, men vad hjälper då talet om betydelsen av tidiga insatser?

Nu får vi se i morgon i Köpenhamn om det går att korsbefrukta svenska och danska insatser för strokedrabbade.