Sunday, July 25, 2010

DEBATTARTIKEL I SÖNDAGSREGN

Du, statssekreterarn: Om du blir blind i morgon….vad händer då?

I Norge presenteras snart en utredning om de olika stegen som erbjuds vuxna yrkesverksamma norrmän om och när man drabbas av en grav synskada. I Danmark finns IBOS, ett statligt institut som skräddarsyr yrkesrehabilitering enligt regionernas och invånarnas behov. I Tyskland finns åtminstone tre Berufsbeförderungsstellen - yrkesrehabiliteringsinstitut dit man kan komma och klara av den svåra vägen tillbaka. I Sverige erbjuds man att träffa Arbetsförmedlingens tjänstemän på sina kontor och se vad man behöver för hjälpmedel - om man är arbetslös. Om man har ett jobb så är det Försäkringskassan som…. Men så har det inte alltid varit.

På 1960-talet kunde vi läsa den amerikanske katolske pastorns bok Blindness - what it is, what it does and how to live with it. Det var en kollrig och mycket gudfruktig framställning om alla de 20 förluster man drabbades av vid en synnedsättning av det gravare slaget. . Anna

Men Father Carroll i USA gjorde något intressant, han fäste vårt intresse kring de inre dimensionerna av vad en synskada innebär. Vår egen Johan Cullberg tog ett större grepp och lärde oss att alla trauman har samma eller liknande processer, var sig man förlorar synen, en nära anhörig eller sin rörelseförmåga. Den djupa sorgen går sina egna vägar. Men hur kommer man tillbaka? Till livet, jobbet och en bra tillvaro.

I Arbetsförmedlingens värld har man en verksamhet som kallas Rehabilitering till arbete, men det är bara på papperet - man driver ingen rehabiliteringsverksamhet. Det finns ingenstans man kan åka. Efter syncentralens första insatser får man treva sig fram och hitta nya möjligheter och hoppas på arbetsgivarens goda vilja.

En 42-årig statssekreterare vaknar en morgon och kan inte läsa tidningen. En kraftig blödning i ögonbotten förhindrar ljuset att nå näthinnan. Ögonläkaren kan inget göra, näthinneavlossningen är ett faktum . Landstingets resurser tillåter ändå ett försök, men det gick inte att få åderhinnan i kontakt med syncellerna. Ingen kan göra något mer medicinskt.. Tyvärr, din syn går inte att rädda, säger ögonläkaren så milt som möjligt.

- Vad händer nu? Hur ser rehabiliteringskedjan ut i Sverige?

Tidigare fanns sex yrkesrehabiliteringsinstitut Där fick man träning, teknik, omtanke och möjlighet att bearbeta sin personliga situation och därefter sin återgång till arbete. En specialist följer med till arbetsplatsen och såg till att man hittade, klarade och kunde leva vidare.

Generaldirektören vid Arbetsförmedlingen har skrivit en tänkvärd bok som heter Management by love. Den kärleken är säkert gångbar i uppbyggnaden av ett svenskt rehabiliteringscenter dit man kunde vända sig för att få stöd, träning, tillit och tillgång till arbetstekniska hjälpmedel i ett jobb man kunde klara under rådande omständigheter. Det här är ingen valfråga, det är en mänsklig rättighet, åtminstone i Norge, Danmark och Tyskland. Den svenska rehabiliteringen saknas.

Alla problem måste uppstå i ens närhet för att man ska känna dom som sina egna. Fler än 600 personer som är yngre än 65 år får en grav synnedsättning varje år i Sverige. Av dem bor 125 i Stockholm. Behovet blir dock inte uppenbart förrän en av dem jobbar i Arbetsförmedlingens ledning eller på regeringskansliet. Men vi skulle kunna ta till oss av de norska erfarenheterna och ordna en ”blind date” med dom och få tillbaka möjligheterna att komma tillbaka till jobbet - på ett nytt sätt. Idag skulle jag inte vilja bli synskadad i det här landet och försöka behålla jobbet. Jag skulle inte heller vilja träffa en allmänt välvillig coach, jag vill möta någon som kan det här på riktigt på ett ställe som har tillgång till det jag och många andra behöver. Professionell yrkesrehabilitering.

Krister Inde, författare, rehabveteran, föreläsare, synskadad, liberal - Karlstad

Friday, July 16, 2010

Ordbruk och bokstavsskötsel

En fantasifull sommar – hur går det till?

I Kroatien finns det nästan inga serber, och skulle det finnas så är det inte många som går omkring med en skylt där det står JAG ÄR SERB. Därför blir det en märklig känsla när man träffar en medelålders kvinna som påstår att hon lever med en kroatisk man – men han är i Sverige och jobbar och hon jobbar med turister i Kroatien. Då blir hon följaktligen särbo. Men frågan är: hur känsligt är det för henne att kalla sig ”särbo kroat”?

På väg en tidig morgon nedför en backe så kunde min rullväska liksom röra sig fritt vid min sida. Den rullade på sina fyra hjul alldeles intill mig Den blev som en hund som går fot. Men vad är det för ras? Tänkte jag i min trötta turistiska själ. Självklart! En collie. Fast det heter kanske ett kolli, men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att man kan åka runt i världen men samtidigt leva i sin egen fantasivärld och ha roligt åt sig själv. Om andra också har det – det är frågan.

Men det är också viktigt att röra påsig. Då får man gå in på MittiCity medan regnet öser ner och se om de har ett par fotriktiga joggingskor. Där står plötsligt mannen som jag och mina fötter har letat efter. Självklart har han en apparat till sitt förfogande. Med den kan han fot-ografera mina fotsulor och sedan leta fram ett par skor som passar bilden av mina trampdynor. Det kändes oerhört fint att ha belägg för att det kändes helt perfekt att springa. Det var nästan så att kroppen inte hängde med… men med kyrkans ord blev plötsligt livet värt att leva.

Så nu är det utrett. En särbo kroat är helt K. väskor kan lyda oss människor och fötterna springer av sig själv. Men vad ska man göra med al tid som man får över när man sett Alma Lövs sista sommar och fiskat i Laxholmen och frågat hur många laxar Lars Lerins tavlor kostar nu. Vad ska man ta sig till? Jo, man kan ta sig till en plats på jorden där man bli till lite nytta. Eksjö? Vi får se i september… till dess får det vara som det är. Fult med fantasier i den form av ordbruk och bokstavsskötsel som bara en avslappnad hjärna kan förmå sig till. Mitt i nyhetsflödet där inte längre oljan flödar ur ordens inre.