Norska førhållanden ær utan konkurrens

Efter fyra dagar i Norge kan man konstatera att hær finns vædret, resurserna och til och med kompetensen. Men vi har mycket att erbjuda varandra.
Idag har jag møtt personer som har en førstært synnedsættning, en medfødd sådan, en førværvad skada efter hjærnoperationer och mycket mer. Men det ær som att cykla, man kan behørska något om man en gång har lært sig hur man gør. Det ær mycket tillfredsstællande att vara en i den hær gruppen.

Det enda problemet hær ær att maten smakar detsamma, oavsett vilken rætt det ær... men det skulle jag aldrig sæga så någon kunde læsa det: man kan væl uppføra sig.

Men bara att bygga ut ett center før 112 miljoner før kurser før synskadade - det ær beundransvært.

Och jag kommer gærna tilbaka på såna hær korta sejourer och njuter av att kunna gøra något før någon, æven om det ær svårt att gøra allt før ala.

Ordensväsendet tillbaka - NU

Tänk att det på allvar finns män som är yngre än jag, fast de egentligen varit äldre hela sitt liv, och som får vara redaktörer för NWTs ledarsidor sedan tolv år och uttrycker ATT DE VILL HA ORDENSVÄSENDET TILLBAKA. mOTIVET SKULLE VARA, ATT MAN DÅ INTE BEHÖVDE BETALA SÅ HÖGA LÖNER. Med en medalj på bröstet nöjer man sig med mindre i plånboken.

Käre Henrik Barvå med kostym och allt: jag skulle vilja ge dig några råd om hur samspelet mellan människor fungerar. Det är ett slags kemi som inte tar formen av hårdmetall och strumpebandsorden. det är känslor som har med dina egna behov att göra och din egen självförnekelse och svårigheten att komma dina egna känslor nära, som gör att du tror att medaljer för goda gärningar skulle spela roll. Du kanske inte kännerPontus Schultz, men han har lämnat oss i djup sorg. En ung man som var chefredaktör för Veckans Affärer och ordförande för reklamtidningen Resumé. Jag känner honom inte heller. Men han dör i en cykeltävling i Alperna! Han är aktiv, cyklar för att han tror att det är det som är livet. Upplever naturen, medtavlarna och ungdomen i en sport han älskar. Han uppträder inte i kostym och är svulstigt rättrådig. Och så dör han....men den vi älskar och är aktiv och vågar drabbas ofta före dem som vill ha sina privilegier tillbaka. Det man skriver på NWTs ledarsidor läser inte människor, för då skulle inte tidningen komma ut. Man skulle inte står ut med Henrik Barvå och gullan Lindblads otidsenligheter. För det de skriver, så tänker väldigt få. Det är så långt från Nya moderaterna och det moderna sättet att tänka. Till Barvå vill jag säga: läs Röde Orm, det är en fantastisk skildring av hur det skulle kunna vara i Svierige idag om man är riktigt konservativ. Underhållande men barbariskt.

Manetfritt och soligt i kylan

Nu är vsommaren här.Äntligen ser man den blå himmel som beskrivs i boken Se dåligt må bra. Nu strålar D-vitaminerna mot oss, och samma inspiration får man om man träffar kamrater från sin ungdom. Bosse, stridspilot- och vi fick fyra timmar för att rekapituler aett helt liv. Han har flugit Hercules och jag har slugit lufthansa, typ. Väldigt trevligt med nostalgi.

Ikväll blir det räkfrossa med okända människor från sina lyxhålor i Ulebergshamn. Same same but different. Inte smma nostalgi, men med solens hjälp och det glittrande havet så är det säkert en fin stund.

Manetfritt och soligt i kylan

Valön och Hjalmars Brygga

Idag skrev Lynley Hood från Nya Zeeland och ville göra en egen version av Se dåligt Må bra. Det kändes bra. vi bestämde också möte nästa måndag med Moa och Hampus, coh så gick vi i blåsten på Valön med storm i luften och lugn i sinnet. För att fullborda lyckan gick vi till skoaffären i Hamburgsund och förstärkte våra läster med blåvita skor. Curre som är mycket äldre än jag (sex dagar) behövde bara 43 medan jag köpte exakt likadana men i nummer 44.... Sedan blev det torsk på Hjälmars Brygga och hemfärd med lena Gummelius - granntant i Ulebetgshamn - med glassslisk hängande i våra mungipor från Pipers Glace. Underbart.

Men att Lynley Hood, robins moster i New Zeeland skulle skriva just idag, det var fint Men inte lika gott som glassen från Ppers..

Tomas tranströmer

Han jobbade på AMI en gång i tiden. Som jag. Men han jobbade halvtid. Utslaget över ett år kan man bara jobba halvtid. För att inte bli trött på människor. Han tror att han är sig lik på jobbet, utan att ha ambitionen att ha en psykologroll.

På den andra halvtiden är han poet, där han påverkas av att vara psykolog. För att han faktiskt är konstnär och att det är det viktigaste. Och då stöter han på andra verkligheter som har sinne för som enbart tjänsteman. ett intressant dubbelliv. Men poesin blir lidande samtidigt som det är en stimulans.

Det här säger han medan han kunde prata. Nu kan han bara tänka. Och jag undrar om han kan skriva när han inte kan prata. Jag tycker om honom för att han blev härdad av alla problem men behåller det mjuka i sig. Synen på samhället och på människor blev dock pssimistisk när han jobbade med så många människor som har problem.

Han var inte tuff, men han spelade tuff utan att vara det. Men samtidigt vara sig själv.

En dag på västkusten

Räcket är målat. Kardemummakakan uppäten med utsikt över västerhavet. Fönstren haf fått den sista behandlingen. Hunnebostrand var som en dröm ikväll. 23 grader varmt. Solen gick ner med två extrasolar vid sidan om stackmolnet. Livstid av Liza Marklund hade som väntat ett lyckligt slut efter dramat i skogarna utanför Garphyttan. Nu vill vi åka till engelska sydkusten. Kaffet smakade förresten extra gott eftersom det i morse gick att sitta på verandan för första gången i år. Nu är det spännande att se om det gäller även i morgon. Så mycket spänning som man behöver i ett land som inte är som Syrien, allt tack vare Allah.

god natt.

Anders Edwardsson minskar upplagorna dramatiskt

Om du läser ledarsidorna i NWT som är Sveriges mörkblåaste tidning, så kommer du inte fortsätta prenumerera på tidningen. Anders Edwardsson kallas historiker, men eftersom han saknar empati så gillar han inte att man tar hand om varandra. Han gillar inte Obamas Care som gör så att 30 miljoner amerikaner får sjukvård, och han gillar inte landstingen som på ett solidariskt sätt organiserar sjukvården i landt. Han vill också gå tillbaka till folkskolan och börja dela upp mänskligheten som vi gjorde förr. En sann konservativ person som har all heder av att han säkert var farbror redan i gymnasiet och tyckte de som ägnade sig åt idrott, kärlek och äkta medmänsklighet var nördar. Fast egentligen har han nog varit nörd själv sedan fornminnena skapades. det är underhållande att läsa hur han vill införa GAMLA Moderaterna, och när man pratar med Nya Moderater om honom så säger man (eller vad man kallar kvinnor i gemen) att det var Nya Moderaterna man blev medlem i. Inte i Edwardssons bakåtsträveri. Lars Svensson som är styrelsemedlem i NWT-koncernen hade härförleden samma åsikt på tåget till Karlstad. Den allmänborgerliga medmänskligheten är mer sympatisk än Edwardssons egna bätre-förr-litanior. Men han röner inten kritik, för ingen läser det på allvar. Han är en parodi, men hur kan NWT aktivt vilja minska sina upplagor?

Mia är kinesiska men har inte bott i Sverige så läge så hon fått några men

På bussen mellan Göteborg och trollhättan - efter en utbildningsdag vid syncentralen i Göteborg (Sveriges första) - träffade jag Mia från Shanghai. Hon trodde ine att någon blev mördad av soldater vid Himmelska Fridens torg 1989 och att de filmer som spridits runt världen är fejkade. 24 år gammal är hon förundrad över att man i Sverige kan ha vänner som man inte har någon nytta av här. Hon är också medlem av kommunistpartiet för då är alla vägar öppna...

Om jag hade berättat det för någon som hade en skinnpaj som det stod MAKE LOVE NOT WAR på ryggen och som var ung på 70-talet hade vederbörande fnyst och sagt att sådana människor finns inte. Rapport från en kinesisk by av Jan Myrdal pratade inte om socilogiska experiment att hon, Mia, självklart ensamt barn inte skulle få en storebror som hon önskade sig....verkligheten överträffar sig själv, och nu kan hon åka hem till Kina och söka jobb på IKEAför hon pratar nästan svenska. Hennes pojkvän är inte aktuell enligt hennes mor, för han kan ju inte kinesiska. Han kan dock vara soldat i Afganistan utan att kunna språket.

Midsoomargörnska och allt man kan önska

Mitt i grönskan så utspelar sig ett intressant scenario. Universitetet i Stockholm har varit kraftfullt avvaktande till att agera för att ge marknaden för synskadade en riktig och uthållig utbildning. Då åkte jag till Norge och frågade två kvinnor som är riktigt aktiva, trots att en av dem är professor. Nu är dom klara att sätta igång och utveckla en Nordisk utbildning inom synpedagogoik och synrehabilitering som är värd namnet. Hur jag som inte har titeln doktor kan få vara med är outgrundligt, men det handlar inte om grader i helvetet heller. Det handlar om engagemang, uthållighet och att tro på det man gör och hålla en rak linje in i framtiden där kunniga, utbildade  och empatiska människor kan gör4a saker som de också kan utvärdera och utveckla så att resten av världen kan respktera det de gör. Det kan ske i Kongsberg med hjälp av Rigmor Baraas och Vibeke Sundling. Det ror jag på för trötta och högtravande akademiker till trots - man måste också visa vilja och vänlig förståelse för människors problem i verkligheten. Inte bara stoltsera med publikationer i en trängre krets.

Fyller bäst som fyller sist

Igår ringde Monica från Skåne och var förvånad över att jag kandiderade till SRFs styrelse, men att jag varken var kvinna eller flerhandikappad så det var ingen chans för mig. så jag får vara med i Eye Society istället som håller på med min diagnos. En fin grej tycker jag, bara man inte tror för mycket på hälsokost utan tar sig an orsakerna och inte humbuggeri. Men man måste ju kolla av alla irrgångar innan man kan hitta ut.

Utbidlning för professionella är en intressant fråga. Nu har jag satt bollen i rullning utan att någon gett mig uppdraget. Men jag vill inte att det här ska dö sotdöden och därför måste universitetens fullkomlighetsmakeri kompletteras med eldsjälar. Så länge jag brinner kommer jag att driva på. Implementera kallar jag det för att vara lika fin semantiskt som de som har fast inkomst från universiteten. Frågan är hur många där inne som driver verksamheten för oss här ute? Kunskap är aldrig tung att bära, men dumhet är ett ok som man ska kasta av sig. Och retad blir jag när det vi byggt upp raseras.

Sommaren är dock alldeles för fin och skör för att förgöra ett gott sinnelag. Njuter av att bara gå utanför dörren och sätta mig på cykeln och åka till Norge för att fullborda SMS....

Inde-pendent kostyar på

jAG FÖRSTÅR ALLA SOM INTE HAR KÖRKORT ATT FÖRLUSTEN AV DENNA LEGITIMATION ÄR SVÅR. mEN JAG SÄGER OFTA KÄCKT, ATT JAG HAR NU KLARAT AV ATT ÅKA FRÅN GLESBYGDEN I bOHUSLÄN TILL STORSTADEN I ÖSTER STRAX SÖDER OM uPPSALA. uTAN ATT KÖRA BIL. Men huh så tråkigt det är. Att byta i HLLINDEN, mUNKEDAL, uDDEVALLA OCH hERRLJUNGA - INNAN MAN ÄNTLIGEN ÅTERSER CIVILISATIONEN PÅ ETT x2000. dÄR KAN MAN KOPPLA UPP SIG, KOPPLA AV OCH KOPPLA UPP SIG. mEN JAG KLARADE DET - ATT GÅ DE TVÅ KILOMETRARNA TILL BUSSHÅLLPLATSEN I hUNNEBO, SOM SKULLE HA HETAT Resecenter om det hade legat i en större stad. Men funktionen är densamma.

Tack kära generationer före mig som såg till att vi inte behövde leva som stenhuggare och fiskare i Bohuslän. Hårt - tungt - och isolerande. Kommunik är dagens ledord, och man kan som landshövdingen Lars Bäckström hylla de gamla stenhuggarna vid invigningen i lördags av Skulpturparken utmed havet. Men vi vill inte tillbaka dit. Aldrig i helvete - för det var det. Fråga Eber som bodde i vårt hus varför han blev knäpp. Han högg i sten - för mycket.

Tåg vid tåg jag tåg varthelst jag tåg

Nu är lugnet här. Nationaldag och barnbarnen har gått hem till sina kompisar på gården. Morfar har inget att sätta emot. Plus att man blir trött av att resa.
Måndag den 29: Lars-Åkes hus är en fin känsla av praktiskt och snyggt och Ann-Kristin och han har en egen värld som verkat gått i lås i Mönsterås. Alltid kul att återse människor som betytt mycket i livet.
Tisdag: Johanna min examensarbetare som jag följt i tre månader klarade sig galant vid sin prestation, men oj vad mycket begåvning det finns i Kalmar som nu kommer ut i vårlden, landet.
Onsdag: Kära Gunilla - jag ska följa dig på vägen och känna hur du har det och förmå dig att känna att det här - det är också du. Sedan tåget till Borås och en tur i stan som fortfarande är kompakt, tryggt och ett arkitektoniskt mästerverk. Särskilt torget.
Torsdag: Fristads folkhögskola inbjuder 28 personer från halva landet, och jag ska få dem att skratta, förstå och bli motiverade. En känsla av fullkomlig lycka infinner sig inte, men jag gjorde mitt dagsverke.
Via Göteborg: Att ta fel vid Götatunneln kan kosta mycket tid, typ 45 minuter, men hon som körde har gett mig ett fint uppdrag. Då får man inte klaga och på det nya tåget satt Per Andersson och Lars Svensson. Två anonyma namn som har viktiga uppgifter. Tom Lars Svensson i NWTs styrelse klarade av att vara tveksam till Anders Edwardsson som är helt osannolik.
Fredag: tåg till Stockholm och Niklas och robert högtidsdagar. Grattis grabbar och tack för en trevlig fest med många kära släktingar. Särskilt då Anna-Lena och Sven-Olof som körde oss ända in till receptionen i ett kallt, regnigt och obehagligt Stockholm
Lördag: Marathon - nej tack. Vi åker hem ett par timmar tidigare efter trevlig stund hos Eva och Mattias.
söndag: till Oslo och lugn kväll på Operans restaurang. Utsktsfullt, vitt och marmormassivt.
MÅndag: tidigt tåg till Kongsberg där jag inte varit sedan 1965då Lena Tomasson och jag var där. Nu blev det intensivare med Rigmor och Vibeke. Det ska bli intressant att följa det intensiva mötets fortsättning.
Tisdag: till Södertälje med seg kropp och slitet sinne. Men Janne stod där och väntade och de 28 heminstruktörerna var så fina i sina röda ambitioner och blå ögon vars öron lyssnade och kanske kan någon höja sig från sin vanliga tillvaro.
Onsdag: Nationaldag i Museiparken där det bara var pensionärer så vi stack till Mariebergsskogen där det regnade. Grillen funkar bäst hemma! Tack för ni åt Stella och Valter.

Tyska vänner i maj är en glädje

Förra veckan tog jag tåget till Köpenhamn och hastade genom Kongens By och kände p´å förutsättningarna inför SMS-mötet den 4-5 december. Det blir spännande att se hur många det mötet kan locka. Kanske blir det mötet det sista initiativet.

Från Köpenhamn flyger man till Stuttgart på lite drygt en timme och sedan bussen till Tubingen och möte med en tysk-fransk dam i bussen. Hon var virrig men charmig. Struktur och ordning går sämre ihop med charm än tvärtom. Jag fann hotell Hospitz genom att frågamig fram där jag gick genom denna charmiga stad om kvällen. Sedan kom den trevliga professor Susanne Trauzettel Klosinski och vi åt Schwabisk middag och pratade oavbrutet, eftersom vi gillar varandra.

I två dagar följde jag den tyska modellen. De har inga optiker, bara ortoptister och sedan - ingen uppföljning.

Men de har forskning - det har inte vi.

På vägen tillbaka läste jag Johanna Wigrens examensarbete om SE MER för sju år sedan. Det är så man blir rörd sa gubben som täljde slevar...

Och så har vi målat fönster och räcken i Hunnebo när vi inte tagit ränsel och matsäck och gått till badön för att se hur molnen hopar sig.....och nu några timmar senare regnar det.

Här på Amundalsvägen 2 är vi tills jobbet är utfört. Sedan blir det overksamt och vi åker hem.

Utbildning födra behöver kunskaperr att an

Nu ställs kursen i Optometrisk Rheabilitering in i Kalmar. Den skulle då ha genomförts för tioande gången. Ingen llärjunge finns som kan ta över efter Jörgen. Tråkigt. Många års investering i material och metoder kan inte försvinna i intet. Var finns de nya radikala, revolutionärerna och nydanarna. Inte på universiteten i alla fall. Där är man uppfylld av sin egen förträfflighet och har kommit väldigt långt från verklighetens behov. De som behöver kunskapen, de har ingen företrädare verkar det som. Det är alltså för sent att ge upp nu, man måste som innovatör också se till att det skapas fvaraktiga institutioner som kan få generationer att överbrygga sina kunskaper och nå ny amål. Som i Danmarjk, som i Norge, som i Tuebingen. så då åker jag dit, fortsätter där.

Att gå ner i tempo

Det är inte lätt att inse att man nu kan anstränga sig mindre när jag är van att göra flera saker samtidigt. Samtidigt som många i min närhet försöker säga till sig och mig att det inte är så viktigt längre att ha starka drivkrafter mot ett mål. rotary verkar vara en organisation som satsar på BAKTANKE UTAN OMTANKE istället för tvärtom. När man driver något som man tror på så står man hellre vid sidan av och anmärker på det personliga engagemanget än ser att det är SERVICE ABOVE SELF. Processmisstag är allvarligt istället för att se målet med det man vill åstadkomma. Det här är inget som ändrats genom livet - när jag mötte motstånd som basketspelare blev jag ibland utvisad för att jag överreagerad - det är nog detsamma som händer nu.

Folkhögskolan Hagaberg

I förrgår var jag på Gahabergs folkhögskola. Anders Claesson var kvar men ny var Janne Eidvall. Han trampar nu i spår från lARS-eRIK lEDUNG OCH HON SOM HADE adl I uPPSALA SOM VAR SÅ HIMLA SNYGG FAST JAG INTE HADE TID ATT RKTIT BETRAKTA HENNE DÅ. var ju mitt uppe i mig själv. Men det finns inte tilräckligt med människor sm är på kurserna. i måste bevara denna salvelse för själen. Gör det SRF, det är det enda so är värt någoty just nu.

Och så pratade jag med Kjell Ohlsson idag. Han som slåss för att även de som har synproblem ska kunna få behålla körkortet. Absolut worth fithting for. Det ska blir roligt att följa onom och kanske slå följe med honom.
Vi ses efter Valborg.

Sista kursen?

36 sökande till kursen i Kalmar - Optometrisk Rehabilitering. Det är 10:e gången som kursen skulle genomföras - och fortfarande finns intresse. Detär väldigt hedrande.

Och ännu mer spännande är att se hur många som kommer till det andra symposiet om SMS, Syn Med Stroke i Köpenhamn den 4-5 december. Något att jobbna med under hela året!

Barn och blommor

Lördagsbesöket hemma hos Stina i Väse och med de två barnbarnen Stella opch Valter kommer gå till histoiren. Hunden Kurt sprang efter pinnar i en timme och hästarna buffade på oss så vi blev imponerade. Hemma hos Lennart och Gunilla kunde vi se hur boarder collies spelade basket och lammen inte tystnat. Ankorna bajsade mer än Biss och Kajs och hönsen värpte fyra ägg åt oss. En vårdag som rörde oss som inser att livets meinging inte är att föräka sitt kapital utan att samla på upplevelser utan internränta. Det var en dag som Allah kommer att minnas - fast värmen inte kom i sin fulla kraft. Vi väntar ett tag till med att berätta om den möjligheten.

Recension Bengt Lindqvistis bok

Var det bättre förr, Bent Lindqvist? Utan att kunna läsa svartskrift är Bengt Lindqvist mycket påläst i sin bok Blindstyre. Det märkliga är dock att han då inte i tid har fått information om att bokens titel redan finns i Täppas Fogelbergs unika version. Täppas bok handlar om hur han snubblar omkring i sökandet efter möjligheten att leva vidare trots den förlust han är mitt uppe i. En mänsklig betraktelse av sig själv som är nära, känslosam och stark. Att stjäla den titeln och skriva om sig själv som en stark, okuvligt politiskt driven person gör att boken saknar ett eget anslag. Men om man tolkar om titeln, att det är samma ord, men att det handlar om att Bengt genom sitt styre som blind ändå lyckats skapa förändring. Då blir det i viss mån motiverat att stjäla en redan använd titel, men inte förlåtligt. Bengt har alltid var en förebild, samtidigt som han är en ensam kraft i mörkret och när jag läser och läser om alla dessa politiska manifestationer, så undrar jag – var finns hans lärjungar, hans elever i den skola han beskriver? Han är en politisk kraft och hävdar sin oerhört vänsterinriktade socialdemokrati mitt i en värld där han företräder politiskt obundna organisationer – det är intressant i ett retrospektivt perspektiv. Han förfäktar kraftfullt att kommersialiseringen slår fel, att allt ska drivas, finansieras och utvecklas i samhällets regi. Han har måhända rätt i det att allt måste betalas med pengar nuförtiden och att ekonomismen styr för mycket. Men vad gör man då – man kan ju inte bara säga att det var bättre förr – finns det inga principer som kan tillämpas då från politiskt håll, mer än fördöma? Ibland kan det ju också vara svårt att förstå att det privata initiativet skulle vara så korrupt som Bengt beskriver det – men hur kontrollerar man avarterna? Hur kan politikerna styra de engagerade entreprenörerna och stoppa de giriga direktörerna på Caymanöarna? Det finns det inga svar på i en ensidig politisk hållning. Varför är min kusins privata dagis i Uppsala så populärt jämfört med kommunens egen verksamhet? Kan inte själva alternativen i sig spela en roll? De sista avsnitten i boken är de jag förväntade mig och satt och väntade på medan inläsaren malde på – och det måste jag erkänna – inte de långa avsnitten om den politiska tuppfäktningen inom regeringen och att så många av nederlagen uppfattades som personliga nederlag för Bengt själv. Måste man ta ett politiskt arbete så personligt i alla dess ändar. Jag trodde politiker var som boxare som kunde gå in i en fight och sedan, när gonggongen går, gå och fika ihop? Det intressanta är för en person som ser dåligt att inte arbeta med sitt eget problem. I barnomsorgen så fick Bengt en värdig motståndare i Göran Persson, och den personkemin verkar inte vara så stark eftersom Göran Persson gjorde som han ville och spelade bakom ryggen så att ingen såg, utom Bengt. I maktens korridorer hade det varit intressant beskrivningar av fler sådana dueller – istället för förhärligandet av de vi redan känner som de ärbara. Att skriva och skriva konventioner och dokument och ett samhälle för alla präglar mycket av boken, samtidigt som samhällsutvecklingen springer fortare än särintressena hinner med. Varför blir det så? Är det bara borgarnas fel, är den fråga jag ställer mig när jag läser, och i Bengts bok låter det så, även om Bengt Westerberg från godkänt. Men han verkar vara den ende. I mitt arbete i Jordanien så fann jag till min förvåning att man bildat en egen horisontell organisation på högsta nivå. Den kallas The Higher Council of the Affairs of the Disabled. Varför då? Jo, säger prins Raad Zeid, det var en svensk man här som vi uppskattade mycket. Det var förstås Bengt Lindqvist som hade varit där och gjort skillnad. Medan CBM och de andra välgörenhetsivrarna har varit där i många år och spenderat miljoner utan att göra skillnad. I boken framgår att livet var bäst i början av 80-talet. Då fanns det pengar i organisationerna, då var handikapprörelsen samlad och då kändes solidaritet som relevant. Men det svåra är ju att hålla kvar den känslan när kriserna kommer. Mycket av de pengar som Försäkringskassan, AMS och Hjälpmedelsinstitutet hade till olika definierade handikappgrupper används idag generellt för alla sjukskrivna som behöver rehabilitering. HI jobbar med Teknik för äldre, som om det var en handikappgrupp… och flera av de här stölderna av öronmärkta pengar får ske utan handikapporganisationernas invändningar. Som Bengt påpekar, så är inte kontakterna med de makthavande alls på samma nivå idag som då. Varför finns det inga som Bengt idag och varför är barrikaderna rivna? Det är bokens stora fråga, och den är onekligen intressant. Det här är en lärobok för de riktigt intresserade av den utveckling som Bengt beskriver och som han varit en så stor del av själv. Politik är tungt och kräver otroligt mycket timmar och ofta utan att det blir något konkret på kort sikt. Och så kommer det en ny samhällsutveckling som gör handikapporganisationernas kanslichefer till profeter och myndigheterna till beställare av tjänster för människor vars behov måste beslutas av Försäkringskassan i Karlshamn… Bengt Lindqvist är självklart en förebild för många, och han har fått mycket personlig cred för sina insatser. Han har arbetat i olika kollektiv, och det är intressant att läsa hur mycket enklare det är att vara minister än att sitta själv och skriva i ett rum på SRF efter ministertiden. Han frågar sig i boken om varför han som rödvänster kallas ärkekonservativ samtidigt som han beskriver lyckan av pompan när han blir hedersdoktor. Det är mänskligt förstås och det är också det som gör boken så intressant – jaget i förhållande till idealen och samhällsutvecklingen. Bokens uppläggning är intressant, när den börjar med hur det gick till när Bengt blev minister. Det här kan bli lika bra som ”Flickan under gatan” av Roslund och Hellström, tänker jag, och läser vidare. Men de tunga avsnitten om alla utredningar är en dramatik för de insatta och inte förrän han kommer till Yttre Mongoliet eller i andra sammanhang visar humör och känsla blir det kött och blod igen. Den här boken är en lärobok om dåtiden och ett tidsdokument och skulle kunna användas av HSO, SRF och andra grupper om vilka nya och alternativa påverkansmetoder som ska användas nu när vi har fått kommersialisering – eller privat verksamhet – och stöld av öronmärkta medel till funktionshindrade. Det skulle behövas en modern Bengt Lindqvist som var beredd att offra ett liv för att sedan kunna hamna vid havet och fundera på hur det blev medan skägget vitnar. Att Bengt under åren blivit mer vänster än Stefan Löfven behövs ingen djup politisk insikt för att förstå – frågan är vad det tjänar till när vi nu måste hitta strategier för att ta och få makten över våra egna liv. SRF kan skriva det som slogan vid kongressen i höstas men det krävs moderna Bengt Lindqvist-människor som kan skapa den förändringen. Var finns dom? Eller kan det vara så att många som numera fungerar i olika roller i samhället tack vare goda insatser av samhällets utförare inte längre känner igen oss i våra företrädare i SRF andra organisationer för ”handikappade”? En sak vet vi – att utvecklingen har kommit för att stanna och att vi inte kan gå tillbaka till den tid som flytt. Men initiativet måste återtas - annars är alla rättigheter i konventionerna från som uppnåtts bara papperstigrar från förr. Så får det ju inte bli. Det vore att missakta mycket av det som Bengt och många andra uppammat genom åren.

Bengt Lidqvit är omedvetet ounderhållanmde

Finns det ingen som kunde hjälpt Bengt Lindqvist att rdigera i hans bok Blindstyre? Dels var titeln stulen frånTäppas Fogelberg som skrev ett mycket mer personligt epos om sina förluster, medan Bengt som pionjär gick från att få en bandspelare av kykan till att värja sig mot all välgörenhet. Så otroligt mycket han måste ha jobbat för att kompensera sina brister synmäsigt. Men vad jobbigt det måste ha varit. Han ha ju alltid varit lik AlexanderSolsjenitjin men att han dessutom ofattades av det hatiska uttrycket mot det privata, det kommersie - det hade jag inte föstått. Han sa en gång när jag mötte honom att hn var mer vänster än förr, men att det skulle ta sig uttryck i att kala alla över en kam som driver privat omsorg för stråtrövare, det är magstarkt. Det är rentav olämöligt eftersom det fns människor som fungerar bättre med eget inflytande än med andras. Att ha politiker som styre - med och utan blindstyre - i ditt liv som har Bengts åsikter kan inte vara lätt. Anars har ju många av de gamla sossarna somTomas Bodström, Mona Sahlin och Göran Persson blivit kapitalister och stråtrövare och driver egna företag - men inte Bengt Lindqvist. Jag tror på att man ska ha god kontroll över det offentliga men att släppa in äkta entreprenörer. Att man ska utreda det man i England kallar non-profit-enterprising och göra något åt det. Jag undrar hur många olika pensioner Bengt själv uppbär oc om det är ett slags stråtröveri - eller bara en beskärd del från det allmänna?

RP-dagen ingen PR

Det finns olika sätt att beskriva en negativ egenskap. Den ena är att säga: jag är sjuk, alltså finns jag. Den andra är att beskriva en negativ egenskap som en del av något större. Då kan man säga, att jag ser dåligt men jag klarar mig och mår bra.

Den nya boken om RP beskrevs på dagen som FFS anordnade och min bild var att man kallar sig Retiniker, som vore man präglad helt av sin sjukdom. Man pratar om att man gör karriär, men man jobbar ändå bara halvtid...

Det är möjligen PR för RP-sjukdomen, men det är inte PR för människorna som har sjukdomen. RP-föreningens syfte är ju att stödja forskning, men min bild av att stödja varandra - den är inte att man är ett gäng olycksbröder och -systrar. Det ska vara att stödja vrandra så att man klarar sig därute. För där är det kallt nog ändå. Men man har all anledning att vara med tack vare de oändliga insatser som finns att tillgå i det land som man ska bo i om man ser dåligt. eller hur?

När man inte kan åka til något itressant i Birmingham

Nu hade Macular Disease Society i England bjudit in mig under beteckningen "international pioneer" för att jag skulle prata om Ec centric Viewing an Steady Eye Technique. Då vaknr jag på Park Inn Hotel i Köpenhamn innan jag ska åka och mår skit. Magens innehåll tar sig ut allavägar och på ett tidigt stadium sa jag att det här verkar inte bra. No good.
Så jag ställde in. Och nu, nu när jag är frsk så känns det kymigt, men ännu kymigare var det att ta sig till Kastrup Airport och flyga med skakigha ben. Så det får bli en annan gån. Jag hann i alla fall träffa unga optikerstudenten Johanna Wigren och senioren Bodil Jönsson. Från båda horisonterna kan man bli inspirerad. Det nya fräscha mot det äldre kontemplativa. Det som ska ersätta med det som ska rsätta. Altid något att lära av en resa. Livets resa fortsätter med att få glada goda besked av Lasse som minsann inte barakan göra julkorv, utan även av svåger Magnus och hans Gittan. En lång tid i parallella liv gör att man kan se hur det går, hur det utve klas oc h mognar. Intressant.
Framför allt är det skönt att man inte telnar. Tyckerman inte om att åka sdor så kan man boka biljettertill Malga. Det gjorde vi och i framtiden får vi se hur det går. Det är desom ingår så länge mn lever, men det gäller oks att hålla sig levande. Niha! vilken fin enmilavandrin vi hade idag i Skutberget, och kffet på altanen, bilrengöringen och alt annat som är så fint när man är två stärkta vänner som får förmånen att leva tillsammans. Sida vid sida.

Sommaren och det bleka minnet av Marit

Om det vore somamr idag skulle jag springa i en timme. Då skulle jag tänka på Marit som föddes idag för 32 år sedan och undra hur hon skulle se ut. Det var sjukvårdens bristande kompetens och klåfingrighet som dödade henne fem dagar efter hennes död. Det vr så det var. Men det har jag inte sagt högt förut men efter 32 år kan man gott kosta på sgi att ge skulden till dem som ska ha den. Förhoppningsivis kan man mer idag än man kunde då.

Snart är det sommar- som i Kalifornien och i Australien. men varför åker man inte dit?

Efter 22 år är det sm vanligt

Jörgen Gustafssn oh jag träffades för 22 år sedan, nästan precis. I Melboune. Nu kom Aneli oc han till Kalrstad och det är skönt att finna att vi kn gra inget oc koppl av tllsammans hela gänget. till och med sva middag.

Idag var också min bta kompis Valer och jag på Naturum i Meriebergsskogen och åt bulle och tg det lugnt. Ha är fyra år stor och expert på bilar, enligt han själv.

Han är col, och jag önkar jag får följa honomlänge.

Jag unrar vad jg gör i morgon.

Stockholm är min stad

Även om jag inte bor i Stockholm så är det min stad. Där kan jag åka t-bana till min fina dotter Eva på Luntmakargatan och därefter gå till Stureplan 3 och möta Johan i det fina huset med de fina människorna. Han var som dom säger i Kristinehamn KRAFTFULLT AVVAKTANDE.

Nästa möte var med ola och också vill sprida ljus över belysning. LJUST OCH BRA är titeln på något vi hoppas kan bli användbart.

När Daniel sedan i Hötorgsskrapan tog emot var energin nästan slut, så jag kunde åka till Kärrtorp och möta min fina dotter Karin och hennes familj. Den 8 februari klockan 18.15 kommer Molly Karlsson Inde att bli en av aktörerna i Boolibompa, och det är början på en lysande bqana som programledare, typ. Under onsdagen blev det hemsidesuppdateringar på den här sidan och det känns som en viktig uppgift om man vill vara intressant och aktuell.

Livet fortsätter även om tågen är försenade och det är svårt att hinna med det man tänkt sig. Men livet får fungera i alla fall och ingen ringde och sa att dom saknade mig...

Så jag kunde se Real Madrid stundtals fönrdras av Barcelona men ändå nå 2-2 i en match mellan två giganter. Underbart i kvällsron att få vara med på Camp NO.

Israel kör svenskt via Adi

Det är roligt att få information från olika delar av världen. Nu har optikern Adi Kramer köpt Multilens-produkter till sin klinik för flera hudnra tusen och har förstås synpunkter på hur de kan utvecklas...

I Amman är det avslutning på kursen i Vision Rehabilitation och jag övnskar att jag varit där på ceremonin. Det är ett 20-tal studenter från kenya, Kongo, Yemen, Palestina och Jordanien som får sina examina och det är Prins Raad som delar ut dem på en fin cemenoi.

Ett projekt i Ungern vore något att starta den 19 januari när även Stella fyller sex år, en flicka full av liv och leklust på Gustavsberg i karlstad - ett barnbarn i tiden. Henne ska vi fira idag.

Liksom förbereda resan till Provence i maj.

Egoismen bygger inte på egna behov

När man blir riktigt djup, så härpå tågetfrån Danmark,då börjar man tänka på att egoistiska människor inte alls behöver vara just egoister bara för att de vill. Det kanske inte är egna behov av att synas och mrkas, utan snarare osäkerhet och brist på empati.

När jag åkte från Köpenhamn i morse så visste jag knappt i vilket håll jag åkte.Menefter40 minuter kom jag till Hillesröd, mitt ilandet söder om gilleleje och Hornbaek. Där finns huvudstadskommunens andrakommunikationscentermed Hans Hansen och en optiker som heter Susanne. Det var namnen jag minns. De är Danmarks första användare av Visio Coach, programmet som kan få dina ögon att röra sig fortare än förr.

Vi får se vad dom köper.

Jag känner mig hemma i Danmark. Där är man som man är och skriver lagar som folk vill ha det. men tanken om att kommunen ska köpa av regionerna är befängd. men det kommer dom säkert att ändra på, för dom är ju danskar.

Det var länge sedan jag orkade

Under hösten var jag i Skottland, Ljungby, Slovenien, Thailand, Taiwan och Jordanien. Om det kan man skriva mycket men det får vänta tills jag har mer inspiration att skriva.

Nu är jag på tåget mellan Kalmar och Köpenhamn. Vi, Jörgen och jag, har sagt hej då till 12 studenter som var hur trevliga och bra och kunniga som helst. Mer sånt.

Vi har också inlett jobbet med att följa upp SE MER-barnen via Johanna Wigren som skagöra ett specialarbete som ska ge oss svar på vad tidig introduktion av hjälpmedel kan betyda.

I Danmark ska jag slå ett slag för stroke, och nu har vi sålt 18 program av VISIO COACH. Ett spännande nytt projekt som kan leda vart som helst. Jag hoppas det innebär att vi säljer 100 program i år, och behovet är mångdubbelt större.

Jag hoppas vi kan ses mer ofta här på bloggen. Och så ska jag försöka lägga in bilder...