Midsoomargörnska och allt man kan önska

Mitt i grönskan så utspelar sig ett intressant scenario. Universitetet i Stockholm har varit kraftfullt avvaktande till att agera för att ge marknaden för synskadade en riktig och uthållig utbildning. Då åkte jag till Norge och frågade två kvinnor som är riktigt aktiva, trots att en av dem är professor. Nu är dom klara att sätta igång och utveckla en Nordisk utbildning inom synpedagogoik och synrehabilitering som är värd namnet. Hur jag som inte har titeln doktor kan få vara med är outgrundligt, men det handlar inte om grader i helvetet heller. Det handlar om engagemang, uthållighet och att tro på det man gör och hålla en rak linje in i framtiden där kunniga, utbildade  och empatiska människor kan gör4a saker som de också kan utvärdera och utveckla så att resten av världen kan respktera det de gör. Det kan ske i Kongsberg med hjälp av Rigmor Baraas och Vibeke Sundling. Det ror jag på för trötta och högtravande akademiker till trots - man måste också visa vilja och vänlig förståelse för människors problem i verkligheten. Inte bara stoltsera med publikationer i en trängre krets.

Fyller bäst som fyller sist

Igår ringde Monica från Skåne och var förvånad över att jag kandiderade till SRFs styrelse, men att jag varken var kvinna eller flerhandikappad så det var ingen chans för mig. så jag får vara med i Eye Society istället som håller på med min diagnos. En fin grej tycker jag, bara man inte tror för mycket på hälsokost utan tar sig an orsakerna och inte humbuggeri. Men man måste ju kolla av alla irrgångar innan man kan hitta ut.

Utbidlning för professionella är en intressant fråga. Nu har jag satt bollen i rullning utan att någon gett mig uppdraget. Men jag vill inte att det här ska dö sotdöden och därför måste universitetens fullkomlighetsmakeri kompletteras med eldsjälar. Så länge jag brinner kommer jag att driva på. Implementera kallar jag det för att vara lika fin semantiskt som de som har fast inkomst från universiteten. Frågan är hur många där inne som driver verksamheten för oss här ute? Kunskap är aldrig tung att bära, men dumhet är ett ok som man ska kasta av sig. Och retad blir jag när det vi byggt upp raseras.

Sommaren är dock alldeles för fin och skör för att förgöra ett gott sinnelag. Njuter av att bara gå utanför dörren och sätta mig på cykeln och åka till Norge för att fullborda SMS....

Inde-pendent kostyar på

jAG FÖRSTÅR ALLA SOM INTE HAR KÖRKORT ATT FÖRLUSTEN AV DENNA LEGITIMATION ÄR SVÅR. mEN JAG SÄGER OFTA KÄCKT, ATT JAG HAR NU KLARAT AV ATT ÅKA FRÅN GLESBYGDEN I bOHUSLÄN TILL STORSTADEN I ÖSTER STRAX SÖDER OM uPPSALA. uTAN ATT KÖRA BIL. Men huh så tråkigt det är. Att byta i HLLINDEN, mUNKEDAL, uDDEVALLA OCH hERRLJUNGA - INNAN MAN ÄNTLIGEN ÅTERSER CIVILISATIONEN PÅ ETT x2000. dÄR KAN MAN KOPPLA UPP SIG, KOPPLA AV OCH KOPPLA UPP SIG. mEN JAG KLARADE DET - ATT GÅ DE TVÅ KILOMETRARNA TILL BUSSHÅLLPLATSEN I hUNNEBO, SOM SKULLE HA HETAT Resecenter om det hade legat i en större stad. Men funktionen är densamma.

Tack kära generationer före mig som såg till att vi inte behövde leva som stenhuggare och fiskare i Bohuslän. Hårt - tungt - och isolerande. Kommunik är dagens ledord, och man kan som landshövdingen Lars Bäckström hylla de gamla stenhuggarna vid invigningen i lördags av Skulpturparken utmed havet. Men vi vill inte tillbaka dit. Aldrig i helvete - för det var det. Fråga Eber som bodde i vårt hus varför han blev knäpp. Han högg i sten - för mycket.

Tåg vid tåg jag tåg varthelst jag tåg

Nu är lugnet här. Nationaldag och barnbarnen har gått hem till sina kompisar på gården. Morfar har inget att sätta emot. Plus att man blir trött av att resa.
Måndag den 29: Lars-Åkes hus är en fin känsla av praktiskt och snyggt och Ann-Kristin och han har en egen värld som verkat gått i lås i Mönsterås. Alltid kul att återse människor som betytt mycket i livet.
Tisdag: Johanna min examensarbetare som jag följt i tre månader klarade sig galant vid sin prestation, men oj vad mycket begåvning det finns i Kalmar som nu kommer ut i vårlden, landet.
Onsdag: Kära Gunilla - jag ska följa dig på vägen och känna hur du har det och förmå dig att känna att det här - det är också du. Sedan tåget till Borås och en tur i stan som fortfarande är kompakt, tryggt och ett arkitektoniskt mästerverk. Särskilt torget.
Torsdag: Fristads folkhögskola inbjuder 28 personer från halva landet, och jag ska få dem att skratta, förstå och bli motiverade. En känsla av fullkomlig lycka infinner sig inte, men jag gjorde mitt dagsverke.
Via Göteborg: Att ta fel vid Götatunneln kan kosta mycket tid, typ 45 minuter, men hon som körde har gett mig ett fint uppdrag. Då får man inte klaga och på det nya tåget satt Per Andersson och Lars Svensson. Två anonyma namn som har viktiga uppgifter. Tom Lars Svensson i NWTs styrelse klarade av att vara tveksam till Anders Edwardsson som är helt osannolik.
Fredag: tåg till Stockholm och Niklas och robert högtidsdagar. Grattis grabbar och tack för en trevlig fest med många kära släktingar. Särskilt då Anna-Lena och Sven-Olof som körde oss ända in till receptionen i ett kallt, regnigt och obehagligt Stockholm
Lördag: Marathon - nej tack. Vi åker hem ett par timmar tidigare efter trevlig stund hos Eva och Mattias.
söndag: till Oslo och lugn kväll på Operans restaurang. Utsktsfullt, vitt och marmormassivt.
MÅndag: tidigt tåg till Kongsberg där jag inte varit sedan 1965då Lena Tomasson och jag var där. Nu blev det intensivare med Rigmor och Vibeke. Det ska bli intressant att följa det intensiva mötets fortsättning.
Tisdag: till Södertälje med seg kropp och slitet sinne. Men Janne stod där och väntade och de 28 heminstruktörerna var så fina i sina röda ambitioner och blå ögon vars öron lyssnade och kanske kan någon höja sig från sin vanliga tillvaro.
Onsdag: Nationaldag i Museiparken där det bara var pensionärer så vi stack till Mariebergsskogen där det regnade. Grillen funkar bäst hemma! Tack för ni åt Stella och Valter.