AF för alla - ropen skalla!

Genom att Arbetsförmedlingens experter inte kan eller får jobba med personer som inte står under deras beskydd, dvs inte har lönebidrag eller annat stöd, så missar man en viktig del av verksamheten. Man missar att hjälpa människor att behålla sitt arbete, när något otänkbart inträffar. Om man kör lastbild kan det vara svårt att fortsätta köra bil, och då finns det inget rehabiliteringscenter att åka till - man får nöja sig med ett antal besök på syncentralen och hoppas att man bor i Stockholm där det finns gruppverksamheter så man träffar andra i samma situation. Men om man jobbar med kapitalplaeringar på börsen, då behöver man snabbt IT-utrustning som förstorar och optik och syntetiskt tal och....men då får inte AF hjälpa till. Det ä är ett felaktigt och ineffektivt sätt att tänka, att då vända sig till privata företag som vill sälja sina produkter och vänta på att Försäkringskassan i Karlshamn ska fatta beslut om teknik och viss utbildning, men personligt stöd, menorskap och annan insats från dom som kan nåt - det är inte möjligt. Nu får man ta första steget till att slå ihop AF och FK genom att ge Af behörighet att snabbt och effektivt hjälpa alla på arbetsmarknaden och de som vill in på densamma. NU:

Norska førhållanden ær utan konkurrens

Efter fyra dagar i Norge kan man konstatera att hær finns vædret, resurserna och til och med kompetensen. Men vi har mycket att erbjuda varandra.
Idag har jag møtt personer som har en førstært synnedsættning, en medfødd sådan, en førværvad skada efter hjærnoperationer och mycket mer. Men det ær som att cykla, man kan behørska något om man en gång har lært sig hur man gør. Det ær mycket tillfredsstællande att vara en i den hær gruppen.

Det enda problemet hær ær att maten smakar detsamma, oavsett vilken rætt det ær... men det skulle jag aldrig sæga så någon kunde læsa det: man kan væl uppføra sig.

Men bara att bygga ut ett center før 112 miljoner før kurser før synskadade - det ær beundransvært.

Och jag kommer gærna tilbaka på såna hær korta sejourer och njuter av att kunna gøra något før någon, æven om det ær svårt att gøra allt før ala.

Ordensväsendet tillbaka - NU

Tänk att det på allvar finns män som är yngre än jag, fast de egentligen varit äldre hela sitt liv, och som får vara redaktörer för NWTs ledarsidor sedan tolv år och uttrycker ATT DE VILL HA ORDENSVÄSENDET TILLBAKA. mOTIVET SKULLE VARA, ATT MAN DÅ INTE BEHÖVDE BETALA SÅ HÖGA LÖNER. Med en medalj på bröstet nöjer man sig med mindre i plånboken.

Käre Henrik Barvå med kostym och allt: jag skulle vilja ge dig några råd om hur samspelet mellan människor fungerar. Det är ett slags kemi som inte tar formen av hårdmetall och strumpebandsorden. det är känslor som har med dina egna behov att göra och din egen självförnekelse och svårigheten att komma dina egna känslor nära, som gör att du tror att medaljer för goda gärningar skulle spela roll. Du kanske inte kännerPontus Schultz, men han har lämnat oss i djup sorg. En ung man som var chefredaktör för Veckans Affärer och ordförande för reklamtidningen Resumé. Jag känner honom inte heller. Men han dör i en cykeltävling i Alperna! Han är aktiv, cyklar för att han tror att det är det som är livet. Upplever naturen, medtavlarna och ungdomen i en sport han älskar. Han uppträder inte i kostym och är svulstigt rättrådig. Och så dör han....men den vi älskar och är aktiv och vågar drabbas ofta före dem som vill ha sina privilegier tillbaka. Det man skriver på NWTs ledarsidor läser inte människor, för då skulle inte tidningen komma ut. Man skulle inte står ut med Henrik Barvå och gullan Lindblads otidsenligheter. För det de skriver, så tänker väldigt få. Det är så långt från Nya moderaterna och det moderna sättet att tänka. Till Barvå vill jag säga: läs Röde Orm, det är en fantastisk skildring av hur det skulle kunna vara i Svierige idag om man är riktigt konservativ. Underhållande men barbariskt.

Manetfritt och soligt i kylan

Nu är vsommaren här.Äntligen ser man den blå himmel som beskrivs i boken Se dåligt må bra. Nu strålar D-vitaminerna mot oss, och samma inspiration får man om man träffar kamrater från sin ungdom. Bosse, stridspilot- och vi fick fyra timmar för att rekapituler aett helt liv. Han har flugit Hercules och jag har slugit lufthansa, typ. Väldigt trevligt med nostalgi.

Ikväll blir det räkfrossa med okända människor från sina lyxhålor i Ulebergshamn. Same same but different. Inte smma nostalgi, men med solens hjälp och det glittrande havet så är det säkert en fin stund.

Manetfritt och soligt i kylan

Valön och Hjalmars Brygga

Idag skrev Lynley Hood från Nya Zeeland och ville göra en egen version av Se dåligt Må bra. Det kändes bra. vi bestämde också möte nästa måndag med Moa och Hampus, coh så gick vi i blåsten på Valön med storm i luften och lugn i sinnet. För att fullborda lyckan gick vi till skoaffären i Hamburgsund och förstärkte våra läster med blåvita skor. Curre som är mycket äldre än jag (sex dagar) behövde bara 43 medan jag köpte exakt likadana men i nummer 44.... Sedan blev det torsk på Hjälmars Brygga och hemfärd med lena Gummelius - granntant i Ulebetgshamn - med glassslisk hängande i våra mungipor från Pipers Glace. Underbart.

Men att Lynley Hood, robins moster i New Zeeland skulle skriva just idag, det var fint Men inte lika gott som glassen från Ppers..

Tomas tranströmer

Han jobbade på AMI en gång i tiden. Som jag. Men han jobbade halvtid. Utslaget över ett år kan man bara jobba halvtid. För att inte bli trött på människor. Han tror att han är sig lik på jobbet, utan att ha ambitionen att ha en psykologroll.

På den andra halvtiden är han poet, där han påverkas av att vara psykolog. För att han faktiskt är konstnär och att det är det viktigaste. Och då stöter han på andra verkligheter som har sinne för som enbart tjänsteman. ett intressant dubbelliv. Men poesin blir lidande samtidigt som det är en stimulans.

Det här säger han medan han kunde prata. Nu kan han bara tänka. Och jag undrar om han kan skriva när han inte kan prata. Jag tycker om honom för att han blev härdad av alla problem men behåller det mjuka i sig. Synen på samhället och på människor blev dock pssimistisk när han jobbade med så många människor som har problem.

Han var inte tuff, men han spelade tuff utan att vara det. Men samtidigt vara sig själv.