Vi kan bli bättre

I landet Sverige ska man nog inte bli blind eller få en kraftig synnedsättning mitt i livet. Det är alldeles för riskabelt att man inte får den assistans som man skulle behöva. Jämfört med Tyskland och Danmark och Norge ligger vi efter. Även om man i dessa länder har mindre resurser för att komma till en syncentral, så har man där satsat mer professionellt på att få till yrkesinriktad rehabilitering.

I kommunikationen med Arbetsförmedlingen i Sverige - enheten för rehabilitering till arbete - så lyssnar man och förstår fenomenet. Men sedan övergår diskussionen till att diskutera dagens situtation. Jag tror att det borde finnas ett institut eller ett resurscenter - ungefär som det finns för barn och ungdomar inom SPSM - dit man kunde komma för att få "lida färdigt" för att det är ett elände att se dåligt.

Man måste få yrkesorientering och träning. Man måste få introduktion och hjälp i kontakten med sin arbetsgivare och lära sig hitta till jobbet, använda hjälpmedel och att kunna fixa mat, kolla kläderna och träffa andra i samma situation.

Det blev ännu klarare idag efter diskussionen på Helsingegatan och Arbetsfömrdlingens huvudkontor. Vi har ingen vårdkedja värd namnet för vuxna och äldre. Syncentralerna som har långa väntetider får ju besök av tålmodiga människor som tror det är normalt att vänta så länge, men vad hjälper då talet om betydelsen av tidiga insatser?

Nu får vi se i morgon i Köpenhamn om det går att korsbefrukta svenska och danska insatser för strokedrabbade.

Ett politiskt inspel

Vid dagens möte på landstinget i Värmland blev jag politisk. Folkpartiet passar en som aldrig förstod vänsterfesterna på 60-talet och som inte passade som anställd. Att göra de som arbetar med patienter i landstinget till "Sjukvårdens hjältar" är ett koncept som håller. Alla andra är till för att underlätta det arbetet, eller hur?

Inbjudningarna att prata i Tyskland, Spanien och Malaysia under året är väl också ett tecken på att det finns ett stort intresse för low vision rehabilitation i världen. Eller att man är mindre intressant hemma?

Årets händelser har knappt börjat

19 januari

Efter att ha avslutat kursen i Optometrisk Rehabilitering för 27 studenter är nu bara resten av året kvar att använda. Dagens möte på MSB leder till att jag den 9 februrari får träffa Prince Raads son HRH Prince Mired igen. Prince Raad på bilden har lovat stödja utvecklingen av syncentraler i Jordanien i projektet Clinical Optometric Rehabilitation som startar den 9-10 februari i Irbid. Hans son jobbar med landminor. Vi får se hur det går.... Men idag bestämde vi oss för att åka igen. Det blir fjärde gången på mindre än ett år. Ingen kan säga att inte trägen vinner.

Nyåret 00/10

För 10 år sedan i dimman i Karlstad var det många som hade förhoppningar. Så även den här gången. Men av Bodil Jönsson i Vinter i P1, så fick vi veta att nästa decennium kommer att bli mycket bättre än det innan. Plus att vi fick veta att pensioneringen inträffar numera mitt i livet, för snart blir åtminstone några 130 år. Curre och Görel verkar dock satsa i nya lägenheten i Hunnebo för framtiden. Men sedan kom kylan i huset på västkusten. Värmepumpen behöver träffa Leif Sanne – dess installatör – så att vi kan komma tillbaka till ett sådant paradis. Men när det blir kallt i paradiset….då blir det mer is än parad-is.

I detta år, 2010, ska jag tillsammans med flera andra bygga upp två syncentraler i Jordanien. Den ena ska ligga i Irbid, ansluten till optikerutbildningen där, och den andra ska finnas i Amman i anslutning till Academy for Visually Impaired, som ska ersätta skolan i Marka. Det är den ena ambitionen.

Den andra är att inte vara uppknuten till 100 %. Ha tid och rum att jobba mer med att utveckla andra koncept än de synbara.

Som vanligt ska jag också träna mer än någonsin. Och idag började det lovvärt med en skidtur på 1.20 timme i Bryngfjorden runt på den utmärkt vackra golfbanan norr om Karlstad. Temperaturen var minus 13 grader när vi åkte hem, och efter laxen somnade den skribent vars rader du av någon anledning läser.

Annars innehåller året några trevliga jobb som jag ser fram mot.

- Att göra en föreläsning för Astra Zenicas veteraner i Södertälje tillsammans med optikern Urban Sandh den 26 januari.
- Att åka till Jordanien för fjärde gången på ett år i början av februari med Jonas Zachrisson, en man som är van att lösa problem på minerad mark.
- Att besöka Gotland i april och göra Ögats Dag och ha en inspirationsdag för syncentraler där. En syncentral jag gästade på 80-talet och fick vara med om att återinviga när det nya sjukhuset stod färdigt… minns inte riktigt när… men kanske var det 1995?

I januari avslutar vi den fjärde kursen för optiker och synpedagoger i ämnet ”Optometrisk rehabilitering”. Den här kursen är absolut den bästa hittills, mycket tack vare de andra tre då vi lärde oss att sortera upp innehållet, samt att vi nu utvecklat tillräckligt många verktyg eller instrument för att vi ska kunna göra något som man i Texas skulle kalla ”comprehensive”. Nu går Högskolan i Kalmar in i Linnéuniversitetet med karlstadsbon Steven Chang som visionär rektor. Det ska bli intressant att följa.

I höst blir det low vision-konferenser i Wien och Vajadolidh i Spanien och så ska det bli intressant att se vad kampanjen för verkstadsföretaget Wenmec i Kil och Karlstad kommer att ge: Flex Production kan vara det koncept som ger namn till en ny tanke som bygger på allt man redan gjort. Men ”genom att ge trollen namn, kan man antingen bli av med dem eller ge dem ett tydligare ansikte”.

Så 2010 har nog ett och annat att ge oss och alla andra som har privilegiet att få vara med. Ska kolla tillbaka på de här raderna om ett år och se vad det blev…