Hur mycket orkar man?

OM man tgräffar tio patienter på förmiddagen - alla jättegoa barn. vissa ser som hökar och ingen har fått någon bra hjälp. Sedan äter man jemenitisk lunch och däefter blir det fyra timmar på engelska med tolk. Inte kan man då sätta sig och rätta tentasvar från 24 studenter i Kalmar. Nej, tänkte väl det. Imorgon blir det presidenten i Irbid på universitetet plus lektioner i Amman och sedan Rotary-föredrag på Bristol Hotel. Då blir man väl lite tjött igen. Innan man träffar prins och prinsessa i Amman på ondag.

Man ska leva väl och hålla på så att det händer nåt, eller hur?

Döda Havet och Öresund

Medan jag badade i Döda Havet simmade Eva, min fina dotter, i Öresund. Skillnaden var nog 22 grader ungefär, för det var mer än 25 i Döda Havet. Tillsammans med män från Egypten och Kamerun....tre av dem var också medlemmar i Baptist kyrkan och det var nog en höjdpunkt för dem i livet att besöka the baptising of Jesus. Man vandrar i ordnade former ner mot Jordan-floden och ser bara ett 20-tal meter bort på den andra sidan hur de israeliska soldeaterna bevakar varje steg man tar.

Fem kyrkor på varandra byggdes från 500-talet då man första gången beskrev att Johannes Döparen döpte Jeus och sedan blev halshuggen för en vacker kninnas fatala önskan om att bli vederfaren.

I torsdags bodde jag också på Ecce Homo, det ställe där Pontius Pilatus dömde Jesus och frågade folket vad man skulle göra med honom: Korsfäst honom skrek man men inte på värmländska utan på arameiska som var dåtidens engelska. Jesus talade också detta språk - ursprunget till arabiskan.

I fredags morse - vid halv åtta på morgonen gick vi utmed Via dolorosa till Getsemane på Mount of Olives och var ensamma i tädgården i en timme. Solen bröt fram genom grenverken på de flera tusen år gamla olivträden som fortfarande bär frukt. Jesus påstods ha gått åt sidan, när solaterna kom, men då fanns det ju inga staket runt trädgården.


Ikväll har jag rätat skrivningar för Master-utbildningen i Amman vid German Jordan University och därefter börjat rätta frågor till de första fyra som skickat in svar vid universitetet i Kalmar. Tänk vad kommunikationen har underlättats sedan Jesu tid. Han hade ju inte bil, så det är lätt att hinna gå i hans fotspår och så komma hem och finna att de här studenterna går i mina fotspår, dvs läser en massa som skrivits på den här och andra datorer. Man kan bli glad för mindre. godnatt.

iNTE ISALM, BARA ISLAM OCH DESS KONSEKVENSER

mAN KAN DRICKA WHISKY I ETT ISAMISTISKT LAND. mEN SÄG DET INTE TILL NÅGON. åSA OCH tOMAS FRÅN tABERG ÄR MINA GRANNAR I DEN TYSKA LÄGENHETEN OCH VI UNDERVISAR SÅ STUDENTERNA KNAPPT HÄNGER IHOP. iDAG NÄR VI SKULLE BÖRJA SÅ VAR DET DAGS FÖR ATT BE, SA EN KVINNA I NIKAB MED TÄCKT ANSIKTE. dÅ SA JAG ATT JAG HAR REST ÄNDA FRÅN sVERIGE OCH VILL ATT NI HAR RESPEKT FÖR MIG: dU FÅR BE NÄR DU HAR PAUS SA JAG OCH MNADE DET. JAG BAD OM URSÄKT EFTER TVÅ TIMMAR OCH DÅ SA HON DET SOM ALLA SÄGER HÄR: mAFFI mUSCHKLI - iNGA pROBLEM.

tACK FÖ DET MIN HEMLIGA STUDENT- I Sverige skulle du av andra kvinnor betraktas som en frtryckt kvinna, men här gör du bara som din Gud säger att du ska. Och han verkar vara man.

Isalm och vad som krävs

Igår träffade jag mina studenter och i pausen diskuterade jag med en kvinna klädd i nikab hur det kändes. Jag sa att i Sverige så tycker man att kvinnor i mellanöstern är förtryckta. Men det tyckte inte hon. Det är hennes Gud Allah som anger vad som är bra och och det VIILL hon göra. Så enkelt är det.

Bröllop och pan pizza

Utanför universitetet i Amman smällde det ikväll med raketer och det tjoades kraftigt. När vi kom ut efter dagens förberedelser fann vi ett stort bröllpsfölje som hade hyrt in palestinska män i vackra uniformer och ettlyckligt brudpar. Bruden var självklart beslöjad - precis som i västerlandet....nej, kanske lite mer. Hoppas han får en trevlig överraskning ikväll, brudgummen. Vi stod mittemot och åt pan Pizz från Pizz Hut, en vädigt traditionell måltid i arabvärlden....det var jag, Åsa och Tomas från Taberg och Nathalie från Montreal. Ibland beffiner man sig på olika platser. Men här finns i alla fall en synpedagogutbildning - till skillnad från i Sverige inför framtiden:

Stolta traditioner med framtidsoro

1976 satt psykologen Kajsa Dellgren tillsammans med Örjan Bäckman i mitt rum på Landaskolan i Kristinehamn. Vi diskuterade hur vi skulle kunna få till den utbildning som Örjan och jag skrivit ihop tillsammans i utredningen om Synhjälpcentraler som kom samma år. Kajsa Dellgren, salig i åminnelse, var då ansvarig för utbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm. Hon - ja, jag tror det var hon - föreslog att hon kunde ta fyra av åtta anpassningslärarplatser och kalla dem synpedagoger. Så gick det till på den gamla tiden, och de fyra första jobbar fortfarande kvar och heter Holm, Löfgren, Mårtensson och Brandt. Problemet var att på åtta platser hade man redan kommit igång och rekryterat åtta väldigt bra personer lokalt som brann för sin uppgift. Det var namn som Nilsson, Cedermark, Olsson och så vidare. Vi gjorde en snabb utbildning för dem och jag tror de träffades ett par tre gånger på LHS och fick sina teoretiska kunskaper och gjorde sedan egna uppgifter på hemmaplan. Då blev dom tolv, utan att jämföra med lärjungarna.

När jag skriver så sitter jag i Det Heliga Landet och jämförelsen svindlar. I morgon startar den tredje kursen i Vision Rehabilitation vid German Jordanian University och Åsa Hammarsten och jag är här för att ta hand om två veckors optometri och synpedagogik. Studenterna kommer bl a från Egypten, Kamerun, Palestina och Jordanien. Hela kursen är på tre månader och de blir mer utbildade än flertalet i motsvarande länder.

I Sverige jobbar idag cirka 345 personer heltid på syncentralerna, varav ett 80-tal i Stockholm. Många säger, att de unga arbetsterapeuterna är mycket duktiga men att de utan synkunskaper ganska snart slutar och jobbar med sådant de fått mer utbildning inom. Så är det nog också - utan kunskap har man ju inte så mycket att ge - och få.

En dag för ett antal år sedan uppvaktade vi från FFS och SRF utbidlningsdepartementet som tillsköt 700 000 kronor för att utveckla en ny synpedagogikutbildning. De pengarna ledde till en Bologna-anpassning av universitetsutbildningen och jag vet inte vem som gjorde vad och hur det kom sig. Men att erbjuda en fyraårig utbildning på halvtid är som att köra bil med bromsen i samtidigt som man kräver fullständig kunskap om motorns funktioner. Det som behövs är en vidareutbildning av personer med en grundutbildning som innehåller syn- och blindpedagogiska moment. Det Gun Olsson beskriver från förr är en treårig utbildning på halvtid, och jag tror att även det i dagens läge är för långt.

Universitets roll är att i sitt tredje uppdrag vid sidan av utbildning och forskning få fram dugliga praktiker som står på en god teoretisk grund. Vi måste också samarbeta mellan alla dem som utbildar, utvecklar och utvinner resurser. Kurserna i Örebro, Kalmar och Stockholm skulle säkert kunna marknadsanpassas och göras attraktiva för fler. Vi skulle behöva ha några framtidstänkare som satte sig ner på ett kontorsrum och sa, nu gör vi så här. Vilka är dessa goda krafter som ser till att framtiden inte blir orolig för främst alla de patienter som vill att Sveriges ställning ska behållas på en hög och empatisk nivå. Med folk som vet vad dom gör och svara på frågorna: Vad gör jag här? För vem är jag här? Varför kommer dom hit? Mitt svar är: för att träffa professionella synarbetare som kan, vet och förstår.

Krister Inde
Synpedagog - innan det fanns