Ett år innan tiden går in i en ny period

Det är skönt att inte behöva prestera så mycket man kan innan man dör. Det är den känslan man får när man ser i kalendern att det är nära 64 och ringo Starrs gamla kalssiker. Samtidigt är det mindre i kalendariet. Nu har jag fullt upp den här veckan men nästa är det lite mindre säkert vad jag egentligen ska ta mig till. Jag kanske ska ta mig till något ställe jag inte tänkt mig, men det har jag inte tänkt mig, åtminstone inte ännu.

Jag ska inte trappa ner. Jag ska inte heller trappa upp. jag ska stå kvar här ett tag på den här (för)våningen och se om det är intressant.

Jag fick idag ett meddelande från en klasskamrat ferån Finspång som jobbat på LO och som har samma pensionsavtal som Wanja Lundby vilket innebär att hon redan slutat. Hon tycker att det är så skönt att få fritt disponera sin tid. Det låter skönt, men är det det?

Här på tåget finns det inte många som jag känner, eller rättare sagt som känner igen mig och fortfarande vill hälsa på i mitt liv. Jag är ju så att säga utlämnad till andras goda minne och avsaknad av brist på empati. vilket innebär att de vill hälsa och förälja mig vem de är. Och om du läser det här så ska du veta, att jag gillar det skarpt: att man säger: hej, Krister, dt är Ulf från rotary. Du vet, Ulf Nedéus, den varma och behagliga personen som jag träffade på mitt kontor idag. Han utstrålar inte bara empati utan ännu mer: välvilja. Det är fint.

Å andra sidan gillar jag INTE när människor står och väntar och jag närmar mig dom, för dom vill se när jag upptcäker vem dom är. det gör jag inte, och jag känner mig lika dum som dom borde känna sig själva.

så fick jag det sagt, och snart frå jag träffa mina båda bröder på samma gång. Det är som en högtid i slutet av januari. en underbar tanke att jag snart får träffa Karsten och Peije från apelgatan, Pilängsplan och ....sedan skildes vi åt men vi har alltid haft en stark känsla av broderskap. Det är så himla bra för mig - och för dom.