Tyska vänner i maj är en glädje

Förra veckan tog jag tåget till Köpenhamn och hastade genom Kongens By och kände p´å förutsättningarna inför SMS-mötet den 4-5 december. Det blir spännande att se hur många det mötet kan locka. Kanske blir det mötet det sista initiativet.

Från Köpenhamn flyger man till Stuttgart på lite drygt en timme och sedan bussen till Tubingen och möte med en tysk-fransk dam i bussen. Hon var virrig men charmig. Struktur och ordning går sämre ihop med charm än tvärtom. Jag fann hotell Hospitz genom att frågamig fram där jag gick genom denna charmiga stad om kvällen. Sedan kom den trevliga professor Susanne Trauzettel Klosinski och vi åt Schwabisk middag och pratade oavbrutet, eftersom vi gillar varandra.

I två dagar följde jag den tyska modellen. De har inga optiker, bara ortoptister och sedan - ingen uppföljning.

Men de har forskning - det har inte vi.

På vägen tillbaka läste jag Johanna Wigrens examensarbete om SE MER för sju år sedan. Det är så man blir rörd sa gubben som täljde slevar...

Och så har vi målat fönster och räcken i Hunnebo när vi inte tagit ränsel och matsäck och gått till badön för att se hur molnen hopar sig.....och nu några timmar senare regnar det.

Här på Amundalsvägen 2 är vi tills jobbet är utfört. Sedan blir det overksamt och vi åker hem.

Utbildning födra behöver kunskaperr att an

Nu ställs kursen i Optometrisk Rheabilitering in i Kalmar. Den skulle då ha genomförts för tioande gången. Ingen llärjunge finns som kan ta över efter Jörgen. Tråkigt. Många års investering i material och metoder kan inte försvinna i intet. Var finns de nya radikala, revolutionärerna och nydanarna. Inte på universiteten i alla fall. Där är man uppfylld av sin egen förträfflighet och har kommit väldigt långt från verklighetens behov. De som behöver kunskapen, de har ingen företrädare verkar det som. Det är alltså för sent att ge upp nu, man måste som innovatör också se till att det skapas fvaraktiga institutioner som kan få generationer att överbrygga sina kunskaper och nå ny amål. Som i Danmarjk, som i Norge, som i Tuebingen. så då åker jag dit, fortsätter där.

Att gå ner i tempo

Det är inte lätt att inse att man nu kan anstränga sig mindre när jag är van att göra flera saker samtidigt. Samtidigt som många i min närhet försöker säga till sig och mig att det inte är så viktigt längre att ha starka drivkrafter mot ett mål. rotary verkar vara en organisation som satsar på BAKTANKE UTAN OMTANKE istället för tvärtom. När man driver något som man tror på så står man hellre vid sidan av och anmärker på det personliga engagemanget än ser att det är SERVICE ABOVE SELF. Processmisstag är allvarligt istället för att se målet med det man vill åstadkomma. Det här är inget som ändrats genom livet - när jag mötte motstånd som basketspelare blev jag ibland utvisad för att jag överreagerad - det är nog detsamma som händer nu.

Folkhögskolan Hagaberg

I förrgår var jag på Gahabergs folkhögskola. Anders Claesson var kvar men ny var Janne Eidvall. Han trampar nu i spår från lARS-eRIK lEDUNG OCH HON SOM HADE adl I uPPSALA SOM VAR SÅ HIMLA SNYGG FAST JAG INTE HADE TID ATT RKTIT BETRAKTA HENNE DÅ. var ju mitt uppe i mig själv. Men det finns inte tilräckligt med människor sm är på kurserna. i måste bevara denna salvelse för själen. Gör det SRF, det är det enda so är värt någoty just nu.

Och så pratade jag med Kjell Ohlsson idag. Han som slåss för att även de som har synproblem ska kunna få behålla körkortet. Absolut worth fithting for. Det ska blir roligt att följa onom och kanske slå följe med honom.
Vi ses efter Valborg.

Sista kursen?

36 sökande till kursen i Kalmar - Optometrisk Rehabilitering. Det är 10:e gången som kursen skulle genomföras - och fortfarande finns intresse. Detär väldigt hedrande.

Och ännu mer spännande är att se hur många som kommer till det andra symposiet om SMS, Syn Med Stroke i Köpenhamn den 4-5 december. Något att jobbna med under hela året!

Barn och blommor

Lördagsbesöket hemma hos Stina i Väse och med de två barnbarnen Stella opch Valter kommer gå till histoiren. Hunden Kurt sprang efter pinnar i en timme och hästarna buffade på oss så vi blev imponerade. Hemma hos Lennart och Gunilla kunde vi se hur boarder collies spelade basket och lammen inte tystnat. Ankorna bajsade mer än Biss och Kajs och hönsen värpte fyra ägg åt oss. En vårdag som rörde oss som inser att livets meinging inte är att föräka sitt kapital utan att samla på upplevelser utan internränta. Det var en dag som Allah kommer att minnas - fast värmen inte kom i sin fulla kraft. Vi väntar ett tag till med att berätta om den möjligheten.

Recension Bengt Lindqvistis bok

Var det bättre förr, Bent Lindqvist? Utan att kunna läsa svartskrift är Bengt Lindqvist mycket påläst i sin bok Blindstyre. Det märkliga är dock att han då inte i tid har fått information om att bokens titel redan finns i Täppas Fogelbergs unika version. Täppas bok handlar om hur han snubblar omkring i sökandet efter möjligheten att leva vidare trots den förlust han är mitt uppe i. En mänsklig betraktelse av sig själv som är nära, känslosam och stark. Att stjäla den titeln och skriva om sig själv som en stark, okuvligt politiskt driven person gör att boken saknar ett eget anslag. Men om man tolkar om titeln, att det är samma ord, men att det handlar om att Bengt genom sitt styre som blind ändå lyckats skapa förändring. Då blir det i viss mån motiverat att stjäla en redan använd titel, men inte förlåtligt. Bengt har alltid var en förebild, samtidigt som han är en ensam kraft i mörkret och när jag läser och läser om alla dessa politiska manifestationer, så undrar jag – var finns hans lärjungar, hans elever i den skola han beskriver? Han är en politisk kraft och hävdar sin oerhört vänsterinriktade socialdemokrati mitt i en värld där han företräder politiskt obundna organisationer – det är intressant i ett retrospektivt perspektiv. Han förfäktar kraftfullt att kommersialiseringen slår fel, att allt ska drivas, finansieras och utvecklas i samhällets regi. Han har måhända rätt i det att allt måste betalas med pengar nuförtiden och att ekonomismen styr för mycket. Men vad gör man då – man kan ju inte bara säga att det var bättre förr – finns det inga principer som kan tillämpas då från politiskt håll, mer än fördöma? Ibland kan det ju också vara svårt att förstå att det privata initiativet skulle vara så korrupt som Bengt beskriver det – men hur kontrollerar man avarterna? Hur kan politikerna styra de engagerade entreprenörerna och stoppa de giriga direktörerna på Caymanöarna? Det finns det inga svar på i en ensidig politisk hållning. Varför är min kusins privata dagis i Uppsala så populärt jämfört med kommunens egen verksamhet? Kan inte själva alternativen i sig spela en roll? De sista avsnitten i boken är de jag förväntade mig och satt och väntade på medan inläsaren malde på – och det måste jag erkänna – inte de långa avsnitten om den politiska tuppfäktningen inom regeringen och att så många av nederlagen uppfattades som personliga nederlag för Bengt själv. Måste man ta ett politiskt arbete så personligt i alla dess ändar. Jag trodde politiker var som boxare som kunde gå in i en fight och sedan, när gonggongen går, gå och fika ihop? Det intressanta är för en person som ser dåligt att inte arbeta med sitt eget problem. I barnomsorgen så fick Bengt en värdig motståndare i Göran Persson, och den personkemin verkar inte vara så stark eftersom Göran Persson gjorde som han ville och spelade bakom ryggen så att ingen såg, utom Bengt. I maktens korridorer hade det varit intressant beskrivningar av fler sådana dueller – istället för förhärligandet av de vi redan känner som de ärbara. Att skriva och skriva konventioner och dokument och ett samhälle för alla präglar mycket av boken, samtidigt som samhällsutvecklingen springer fortare än särintressena hinner med. Varför blir det så? Är det bara borgarnas fel, är den fråga jag ställer mig när jag läser, och i Bengts bok låter det så, även om Bengt Westerberg från godkänt. Men han verkar vara den ende. I mitt arbete i Jordanien så fann jag till min förvåning att man bildat en egen horisontell organisation på högsta nivå. Den kallas The Higher Council of the Affairs of the Disabled. Varför då? Jo, säger prins Raad Zeid, det var en svensk man här som vi uppskattade mycket. Det var förstås Bengt Lindqvist som hade varit där och gjort skillnad. Medan CBM och de andra välgörenhetsivrarna har varit där i många år och spenderat miljoner utan att göra skillnad. I boken framgår att livet var bäst i början av 80-talet. Då fanns det pengar i organisationerna, då var handikapprörelsen samlad och då kändes solidaritet som relevant. Men det svåra är ju att hålla kvar den känslan när kriserna kommer. Mycket av de pengar som Försäkringskassan, AMS och Hjälpmedelsinstitutet hade till olika definierade handikappgrupper används idag generellt för alla sjukskrivna som behöver rehabilitering. HI jobbar med Teknik för äldre, som om det var en handikappgrupp… och flera av de här stölderna av öronmärkta pengar får ske utan handikapporganisationernas invändningar. Som Bengt påpekar, så är inte kontakterna med de makthavande alls på samma nivå idag som då. Varför finns det inga som Bengt idag och varför är barrikaderna rivna? Det är bokens stora fråga, och den är onekligen intressant. Det här är en lärobok för de riktigt intresserade av den utveckling som Bengt beskriver och som han varit en så stor del av själv. Politik är tungt och kräver otroligt mycket timmar och ofta utan att det blir något konkret på kort sikt. Och så kommer det en ny samhällsutveckling som gör handikapporganisationernas kanslichefer till profeter och myndigheterna till beställare av tjänster för människor vars behov måste beslutas av Försäkringskassan i Karlshamn… Bengt Lindqvist är självklart en förebild för många, och han har fått mycket personlig cred för sina insatser. Han har arbetat i olika kollektiv, och det är intressant att läsa hur mycket enklare det är att vara minister än att sitta själv och skriva i ett rum på SRF efter ministertiden. Han frågar sig i boken om varför han som rödvänster kallas ärkekonservativ samtidigt som han beskriver lyckan av pompan när han blir hedersdoktor. Det är mänskligt förstås och det är också det som gör boken så intressant – jaget i förhållande till idealen och samhällsutvecklingen. Bokens uppläggning är intressant, när den börjar med hur det gick till när Bengt blev minister. Det här kan bli lika bra som ”Flickan under gatan” av Roslund och Hellström, tänker jag, och läser vidare. Men de tunga avsnitten om alla utredningar är en dramatik för de insatta och inte förrän han kommer till Yttre Mongoliet eller i andra sammanhang visar humör och känsla blir det kött och blod igen. Den här boken är en lärobok om dåtiden och ett tidsdokument och skulle kunna användas av HSO, SRF och andra grupper om vilka nya och alternativa påverkansmetoder som ska användas nu när vi har fått kommersialisering – eller privat verksamhet – och stöld av öronmärkta medel till funktionshindrade. Det skulle behövas en modern Bengt Lindqvist som var beredd att offra ett liv för att sedan kunna hamna vid havet och fundera på hur det blev medan skägget vitnar. Att Bengt under åren blivit mer vänster än Stefan Löfven behövs ingen djup politisk insikt för att förstå – frågan är vad det tjänar till när vi nu måste hitta strategier för att ta och få makten över våra egna liv. SRF kan skriva det som slogan vid kongressen i höstas men det krävs moderna Bengt Lindqvist-människor som kan skapa den förändringen. Var finns dom? Eller kan det vara så att många som numera fungerar i olika roller i samhället tack vare goda insatser av samhällets utförare inte längre känner igen oss i våra företrädare i SRF andra organisationer för ”handikappade”? En sak vet vi – att utvecklingen har kommit för att stanna och att vi inte kan gå tillbaka till den tid som flytt. Men initiativet måste återtas - annars är alla rättigheter i konventionerna från som uppnåtts bara papperstigrar från förr. Så får det ju inte bli. Det vore att missakta mycket av det som Bengt och många andra uppammat genom åren.