Det är som är självklart här finns inte i andras sinnevärldar

Problemet med att ha ett funktionshinder eller ens den minsta svaghet i arabvärlden är att man får inte ha det, för då är man inte lika mycket värd. Då får man tiga

Det här behöver Jan Björklund läsa eftersom han kan

Liberalism i ett land som måste börja se dem som behöver mest.

1884 etablerades Kungliga Hantverksskolan för blinda i Värmland. Det var kvalificerad yrkesrehabilitering på den tiden.

2010 avvecklades den sista resten av den etableringen när kurserna på folkhögskolan upphörde. PÅ 1970-talet hade vi sex kvalificerade centra som med pedagogik, hjälpmedel och vägledning såg till att man kom tillbaka till eller fick ett nytt jobb. Resultaten var lysande. Jag vet, jag var rektor till 1980 i Kristinehamn. Som synskadad kunde jag också inse vikten av de här insatserna - även om de inte var helt moderna - i min egen rehabilitering i Växjö och Uppsala.

Nu är Sverige en förebild när det gäller basrehabilitering. Vi har 34 syncentraler med 343 medarbetare inom landstingen.

Men om man blir synskadad som partisekreterare i vilket politiskt parti som helst - vart vänder man sig då? Jo, man kommer till syncentralen och sedan hälsar en tjänsteman från Arbetsförmedlingens Rehabilitering till Arbete på. De sitter på sina kontor i fyra regioner och stöttar - om du är arbetslös. OM du har ett jobb så ska du få hjälp från Försäkringskassan - som får köpa insatser från någon….jo, just det: insatserna kommer ofta från samma människor på Arbetsförmedlingen. De säljer sig själva men har full täckning för sina kostnader. En situation som gör att privata utförare tvekar att etablera sig på marknaden.

I Danmark, Norge, Finland och Tyskland finns särskilda rehabiliteringsinsatser och kunskapscenter med riktig rehabilitering för yrkesverksamma partisekreterare - och andra yrkesgrupper. Man behöver komma till ett resurscenter, få intensivträning, få personliga samtal kring det traumatiska som hänt och pröva hjälpmedel, praktisera och sedan komma tillbaka med hjälp av någon som kan lära mig att förflytta mig till jobbet, matsalen, konferensrum, maskinen och klara sina hjälpmedel.

Vid en diskussion med Arbetsförmedlingens huvudkontor visar de inget intresse att få tillstånd en bättre situation. De är vad man kallar för kraftfullt avvaktande. Hänvisar till politiker trots att det borde finnas lagrum eller reglementen. I Danmark finns ju mera konkreta lagrum - som ”aktivitetsloven” som ger tydliga möjligheter till rehabilitering. I Norge hänvisar man till ”opläringsloven”. Var finner vi stöd för att utveckla våra kvalificerade resurser?

Då inser jag att det är folkpartiet som fått ordning på skolan. Man reviderade det märkliga Specialpedagogiska Institutet och bildade Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM….sådan pedagogik som man behöver…

Precis så ska man göra: man ska utveckla Resurscenter för yrkesverksamma där man kan hålla koll på antalet som remitteras till landstingens syncentraler och samarbeta nära med dem och arbetsförmedlingarna. Man ska utveckla sin kompetens i ett professionellt team och lägga upp individuella planer - och genomföra dem tillsammans med partisekreteraren så att hon eller han inte behöver lämna jobbet så länge, att man får de hjälpmedel man behöver och kan återkomma med träning när det passar. Bengt Lindqvist berättade att han blev helt blind när han var socialminister, men fick vänta med rehabiliteringen tills han fick det lugnare om ögonen - men då fanns det ju ett ställe att åka till, att få professionell hjälp hos. Den möjligheten upphörde helt plötsligt och nu är det bråttom att rätta till det de som styrde tidigare åstadkom eller rättare sagt inte upprätthöll.

Nu finns bara ett antal ensamma så kallade specialister insprängda i Arbetsförmedlingens organisation. Det duger inte. Det är inte arbetslinjen. Det är ett steg tillbaka för de cirka 630 nyremitterade synskadade till syncentralerna varje år som är yngre än 65 år i det här landet. Även många av de 3 500 som finns i Af:s register över arbetssökande borde också erbjudas grundlig kartläggning, vägledning och träning och då inte minst att lära sig acceptera den nya situationen. Vi behöver - som i Tyskland - Berufsbeförderung fur Sehbinderte (jobbcoachning för synskadade) efter det att syncentralen genomfört den första insatsen i form av basrehabilitering. Och det ska gå fort. För är man borta från politiken för länge, då kan det vara kört på jobbet. Då kan man hamna utanför.

Krister Inde
Synpedagog, rehabveteran med mera
VD, Indenova i Karlstad AB
www.indenova.se
Ring 070-5734201 så gör vi allt bra igen.

Den enes bröd när flyget har dött

I Köpenhamn kostar det 1000 danska kronor per dag att hyra bil - om det finns någon att hyra. Man får köra till Rotterdam och sedan ta båt till England. Men så blir det när Eyvajökull - eller vad den heter - inte fimpar. Problemet är nu om Katla vaknar, då kan det bli att stanna hemma för lång tid fraamöver....

I Danmark har man en lag som heter #Aktivitetslagen" och innebär att kommunerna har skyldighet att betala människors yrkesrehabilitering och alla kursen läggs upp individuelt. Det saknar vi i Sverige. Vi har ingen som helst möjlighet att arrangera speciella träninsprogram för människor som mitt i livet förlorar synen. I Danmark har man 15 syncentraler som drivs på regional bais och säljer sina tjänster till kommunerna, men det finns också ett nationellt institut som har tre avdelningar, där en lägger upp program, den andra genomför programmet och den tredje utvecklar verksamheten. Dessutom finns ett kunskapscenter som utvecklar metoder och hjälpmedel med stöd från egna resurser och externa finansiärer.

Varför har man mer empati, kraft och kunskap i Danmark. Skulden är i viss mån min egen. Jag trodde aldrig att den svenska yreksrehabiliteringen skulle upphöra bara för att syncentralerna uppstod som en förebild för andra länder med 34 enheter och 343 medarbetare. Men vart ska jag åka för att kunna hålla kvar mitt jobb även om jag ser dåligt?

Askan över Europa skapar en rolig tid

Från Köpenhamn kan man se hur roligt det bliver, det vill säga hur lugnt det blir när man blir fast här. En tandläkare som varit här och pratat om rotfyllningar skulle åka till Tyskland på semester innan han åkte hem till Alabama. Men nu får de istället se exotiska platser som Danmark och Sverige medelst tåg. Sådana bekantskaper gör man på Royal Café, och det som nu inträffat är bara att böja sig för. Naturen anfaller som den blind sa, när han gick in i ett buskage. Fem studenter från amman skulle egentligen kommit i morse och fått en lång dags genomgång av allt de gjort i sin kurs, och imorgon skulle de sett kända institutioner i Köpenhamn och så vidre. Men nu får vi sätta upp det på en lapp som har rubriken FRAMTIDEN. Och ta det lugnt...

Att bli synskadad mitt i livet - inte i Sverige!

Efter ett mycket avvaktande möte på Arbetsförmedlingens huvudkontor kan man reagera på två sätt. Det ena är förtvivlan. Det andra är ilska över människors bristande empati. Låt oss börja med ilskan. Det finns två anledningar. Den ena är att man från Arbetsförmedlingens sida erbjuder yrkesverksamma rehabilitering i en kommersiell verksamhet som kallas Arbetslivsresurs i konkurrens med andra privata företag. När man inte har några kunder, så finansieras det av skatteintäkter från verksamheten som erbjuds till arbetslösa. Frågan är: hur kan man från Konkurrensverket tillåta detta? Den andra frågan är: hur kan man skilja byråkratiskt på den här problematiken - det är väl ingen skillnad om man blir synskadad och har ett jobb eller är arbetslös? När Malin är 30 år blir hon synskadad mitt i sitt andra eller tredje år som lärare. Hon får några besök på syncentralen och så kommer det en tjänsteman från Arbetsförmedlingen synresurs och ger henne alla de hjälpmedel hon behöver. det är väl bra? Visst. men utgångspunkten är att synskadan är ett tekniskt problem. Men min utgångspunkt (i Se dåligt Må br) är att det är ett emotionellt problem, ett problem med identiteten- vem är jag? Till skillnad från Tyskland, Danmark, Ungern, Norge och Finland (för att nämna några) har vi ingen institution som är specialister på yrkesrehabilitering. Man kan sammanfatta Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans insatser kallsinniga och tekniska utan pedagogiska instser. Behovet är att starta en eller två flexibla institutioner som har ett team som kan utveckla människors förmågor, identiteter och färdigheter inför ett arbete, studier eller praktik. Mitt i miljardsatsningen på coacher har man glömt bort människors med speciella behov. Man kan med förlov anse, att Arbetsförmedlingen effektivt under 30 år raserat en stor kompetens som vi en gång hade. Ska man klara av att finna sin framtid som synskadad får man vara välidgt stark och ha många goda kontakter. Hamnar mitt i AFs och FKs empati är chansen stor att ingen bryr sig. Ungefär som den respons som man får när man diskuterar människors behov på Arbetsförmedlingens huvudkontor i fredags.

Små barn och mindfulness

Ibland kommer ord flygande i lufen och alla använder dem och nu läste jag om mindulness igen. Vad är det? På Google blir det ungefär samma sak som att man ska tag i sig själv i nuet och försöka finna den inre harmonin i det man gör - just nu. Men det är oerhört enkelt egentligen. Det är bara att ta två barnbarn som är 2 och 4 år och så ser man till att man bara är där och då. Då finns väldigt litet annat - särskilt om man kobinerar det med tre hästa, två katter - som heter Victoria och Albert - och får provsitta Janne och Stinas traktor. Då är livet fullkomligt och sinnet är fullt av bara detta - mindulness, helt enkelt. Pröva - det fungerar varje gång.

Påsk, vinter och vår på samma gång

Härliga Härjedalen skapades på 70-talet av min farbror Olaf som nu bor på Ekebyhem i Uppsala. Han var kommunalråd på den tiden och slog ihop Hogdals och Hede och Svegs kommuner till en enda med cirka 13 000 invånare. Det borde man göra i Värmland också. Framför allt bilda en Karlstads kommun med 120 000 invånare - med Grums, Hammarö och Forshaga som naturliga delar av helheten. Det borde man göra innan regionen från Västergötland kommer och äter upp länet. Sedan borde Storfors, Filipstad och Kristinehamn var en östvärmländsk enhet och de fyra kommunerna Torsby, Munk- och Hagfors bilda en kommun med Torsby samtidigt som resten av västra Värmland bildar en enhet med Säffle som medelpunkten. Kan det vara lättare? Men det är alltid svårt att driva förändring - det kräver sina offer. Som när vi inför synrehabilitering i Jordanien - då är det alltid någon som skriker av rädsla: Se här! Nu gör dom synsvaga blinda ovh cörstör deras ögon!!! Så var det även i Prag 1980: då applåderades de som sade att det var farligt att använda ögonen, inte vi som visste att motsatsen var rätt. Det krävs mod att färändra, inte snöd egen vinning.

När man åkt skidor i Härjedalen, röjt vårsly i Ulebergshamn och sprungit den första rundan runt Klarälven, då blir man radikal och full av kraft att förändra.

Pröva får ni se. Man blir inte blindare av att man försöker se klart.