Tommy Körberg gör en version av You will never walk alone med Stockholmfilharmonikerna som är som ett religiöst beudskap till oss som har svårt att ta till oss Bibeln, Koranen eller Toran. Det handlar om ensamheten och det ligger nära att citera Judy Garland: Alla kallar mig legend, men varför är jag då så ensam?
Den känslan kommer särskilt stark när man varit på sjukhuset och genomfått en avancerad undersökning för att se hur länge man ska leva. Nu var det ingen fara på taket, men vem säger att resten av huset är utan skavanker bara för att taket är helt...
Hypokondri är något vi har fått för att vi inte ska vara säkra på att nästa dag följs av nästa.
Men - fortsätter herr Körberg - There is a place for us...
Och så länge den platsen är tilräckligt rolig så behöver inte ensamheten angripa själen och göra den sorgsen och övergiven.
Det man kan göra då, det är enkelt. Man ringer någon som är yngre, har mer framtid och påminner sig att det är mycket som är ogjort och så sätter jag igång igen.
We will find a way of forgiving.
Om någon läser det här och känner sig förorättad så ber jag om nåd att få framföra mina djupast ursäkter. Men sånt kan man väl inte ställa ut så där generelt. Kanske inte. Men man kan åtminstone komma med dagens tredje citat från Liv Ullman: Nu är jag 60 och då ger jag mig själv i present att jag inte längre behöver känna någon skuld. INte mot barnen, inte mot sin respektive och inte mot sig själv.
They asked me how I knew. My true love was tru, and of course something her inside cannot be denied. Smoke gets in my eyes.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment