Bröllop och pan pizza

Utanför universitetet i Amman smällde det ikväll med raketer och det tjoades kraftigt. När vi kom ut efter dagens förberedelser fann vi ett stort bröllpsfölje som hade hyrt in palestinska män i vackra uniformer och ettlyckligt brudpar. Bruden var självklart beslöjad - precis som i västerlandet....nej, kanske lite mer. Hoppas han får en trevlig överraskning ikväll, brudgummen. Vi stod mittemot och åt pan Pizz från Pizz Hut, en vädigt traditionell måltid i arabvärlden....det var jag, Åsa och Tomas från Taberg och Nathalie från Montreal. Ibland beffiner man sig på olika platser. Men här finns i alla fall en synpedagogutbildning - till skillnad från i Sverige inför framtiden:

Stolta traditioner med framtidsoro

1976 satt psykologen Kajsa Dellgren tillsammans med Örjan Bäckman i mitt rum på Landaskolan i Kristinehamn. Vi diskuterade hur vi skulle kunna få till den utbildning som Örjan och jag skrivit ihop tillsammans i utredningen om Synhjälpcentraler som kom samma år. Kajsa Dellgren, salig i åminnelse, var då ansvarig för utbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm. Hon - ja, jag tror det var hon - föreslog att hon kunde ta fyra av åtta anpassningslärarplatser och kalla dem synpedagoger. Så gick det till på den gamla tiden, och de fyra första jobbar fortfarande kvar och heter Holm, Löfgren, Mårtensson och Brandt. Problemet var att på åtta platser hade man redan kommit igång och rekryterat åtta väldigt bra personer lokalt som brann för sin uppgift. Det var namn som Nilsson, Cedermark, Olsson och så vidare. Vi gjorde en snabb utbildning för dem och jag tror de träffades ett par tre gånger på LHS och fick sina teoretiska kunskaper och gjorde sedan egna uppgifter på hemmaplan. Då blev dom tolv, utan att jämföra med lärjungarna.

När jag skriver så sitter jag i Det Heliga Landet och jämförelsen svindlar. I morgon startar den tredje kursen i Vision Rehabilitation vid German Jordanian University och Åsa Hammarsten och jag är här för att ta hand om två veckors optometri och synpedagogik. Studenterna kommer bl a från Egypten, Kamerun, Palestina och Jordanien. Hela kursen är på tre månader och de blir mer utbildade än flertalet i motsvarande länder.

I Sverige jobbar idag cirka 345 personer heltid på syncentralerna, varav ett 80-tal i Stockholm. Många säger, att de unga arbetsterapeuterna är mycket duktiga men att de utan synkunskaper ganska snart slutar och jobbar med sådant de fått mer utbildning inom. Så är det nog också - utan kunskap har man ju inte så mycket att ge - och få.

En dag för ett antal år sedan uppvaktade vi från FFS och SRF utbidlningsdepartementet som tillsköt 700 000 kronor för att utveckla en ny synpedagogikutbildning. De pengarna ledde till en Bologna-anpassning av universitetsutbildningen och jag vet inte vem som gjorde vad och hur det kom sig. Men att erbjuda en fyraårig utbildning på halvtid är som att köra bil med bromsen i samtidigt som man kräver fullständig kunskap om motorns funktioner. Det som behövs är en vidareutbildning av personer med en grundutbildning som innehåller syn- och blindpedagogiska moment. Det Gun Olsson beskriver från förr är en treårig utbildning på halvtid, och jag tror att även det i dagens läge är för långt.

Universitets roll är att i sitt tredje uppdrag vid sidan av utbildning och forskning få fram dugliga praktiker som står på en god teoretisk grund. Vi måste också samarbeta mellan alla dem som utbildar, utvecklar och utvinner resurser. Kurserna i Örebro, Kalmar och Stockholm skulle säkert kunna marknadsanpassas och göras attraktiva för fler. Vi skulle behöva ha några framtidstänkare som satte sig ner på ett kontorsrum och sa, nu gör vi så här. Vilka är dessa goda krafter som ser till att framtiden inte blir orolig för främst alla de patienter som vill att Sveriges ställning ska behållas på en hög och empatisk nivå. Med folk som vet vad dom gör och svara på frågorna: Vad gör jag här? För vem är jag här? Varför kommer dom hit? Mitt svar är: för att träffa professionella synarbetare som kan, vet och förstår.

Krister Inde
Synpedagog - innan det fanns