En lång onsdag i mellanöstern

Då blir man hämtad med en fin Mercedes i detta resurslösa land. Då blir man mött av min numera gode vän president Wahih Oweiss 10 mil från Amman vid universitetet i Irbid. Han sitter där och pratar med en amerkansk kvinna som håller med om att USA inte kan få nya vänner genom att invadera länder. Wajih tror dock inte Kina kommer att överflygla USA när det gäller ....nu hör jag att det smäller i stan på håll...man vet aldrig vad som kan hända när man bor på ett internationellt hotell.

Miljöåtgärder i Sverige verkar något futtiga i jämförelse med all den trafik som finns på Queen Alia Street nedanför fönstret på 11:e våningen. Här cyklar man inte och att gå ingår inte i "serious options".

Uppdraget är att etablera åtminstone en syncentral i Jordanien. De första medarbetarna heter Duaa och Sirin och är optiker resp arbetsterapeut. En lärare ska komplettera dem samt fyra personer från Amman som vi träffade i samma stad 1,5 timme efter mötet i Irbid. Här finns inga tåg, överhuvudtaget. Kameler verkar sällsynta också.

Här är människor på två sätt olika oss. De väntar på besked uppifrån och utbildningsminister byts ofta ut, så därför får man inte göra det som är bäst för eleverna...objektivt sett. Då tar det längre tid. Man har svårt att kritiskt granska och framför alt svårt att ta flera fakta och göra dem till en ny lösning. Så det är bara att köra fall från livet och gå igenom dem steg för steg....och jobba till fyra fem på eftermiddagen till skillnad från att man som vanligt slutar vid ett eller två på em.

Efter morgondagens program får jag komma till Bethlehem och Jerusalem. Det blir spännande att möta kollegor vid Behtlehem Rehab Center och Helen Keller Center.