Att bli synskadad mitt i livet - inte i Sverige!

Efter ett mycket avvaktande möte på Arbetsförmedlingens huvudkontor kan man reagera på två sätt. Det ena är förtvivlan. Det andra är ilska över människors bristande empati. Låt oss börja med ilskan. Det finns två anledningar. Den ena är att man från Arbetsförmedlingens sida erbjuder yrkesverksamma rehabilitering i en kommersiell verksamhet som kallas Arbetslivsresurs i konkurrens med andra privata företag. När man inte har några kunder, så finansieras det av skatteintäkter från verksamheten som erbjuds till arbetslösa. Frågan är: hur kan man från Konkurrensverket tillåta detta? Den andra frågan är: hur kan man skilja byråkratiskt på den här problematiken - det är väl ingen skillnad om man blir synskadad och har ett jobb eller är arbetslös? När Malin är 30 år blir hon synskadad mitt i sitt andra eller tredje år som lärare. Hon får några besök på syncentralen och så kommer det en tjänsteman från Arbetsförmedlingen synresurs och ger henne alla de hjälpmedel hon behöver. det är väl bra? Visst. men utgångspunkten är att synskadan är ett tekniskt problem. Men min utgångspunkt (i Se dåligt Må br) är att det är ett emotionellt problem, ett problem med identiteten- vem är jag? Till skillnad från Tyskland, Danmark, Ungern, Norge och Finland (för att nämna några) har vi ingen institution som är specialister på yrkesrehabilitering. Man kan sammanfatta Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans insatser kallsinniga och tekniska utan pedagogiska instser. Behovet är att starta en eller två flexibla institutioner som har ett team som kan utveckla människors förmågor, identiteter och färdigheter inför ett arbete, studier eller praktik. Mitt i miljardsatsningen på coacher har man glömt bort människors med speciella behov. Man kan med förlov anse, att Arbetsförmedlingen effektivt under 30 år raserat en stor kompetens som vi en gång hade. Ska man klara av att finna sin framtid som synskadad får man vara välidgt stark och ha många goda kontakter. Hamnar mitt i AFs och FKs empati är chansen stor att ingen bryr sig. Ungefär som den respons som man får när man diskuterar människors behov på Arbetsförmedlingens huvudkontor i fredags.