Lands-stinget - en politisk nybörjares visioner inför framtiderna
Om landstinget vore ett flygbolag, där tonvikten läggs på passagerarna, då är det mycket lättare att se var tonvikten ska ligga för att framgången ska fungera. Både när det gäller organisation och bemötande.
Det som skiljer är att landstinget inte är konkurrensutsatt. Det är ett monopol, men konkurrensen finns inbyggd i det politiska systemet, men de båda blockens förslag är väldigt lika. Om man istället för att prata om ambulanshelikoptrar som politiskt slagträ sätter sig i en sådan och ser det hela med nya perspektiv lite ovanifrån:
Om klinikerna är butiker i en fackhandelskedja där kundernas tillfredställelse räknas som prio ett. Där landstingets kanslis enda uppgift är att underlätta och stödja god vård.
Om man vill skapa arbetsglädje och rättvisa bland medarbetarna.
Om värdegrunden i organisationen på riktigt utgår från patienterna/kunderna. Då behövs inga divisioner i en överorganiserad landstingsvärld. Då behövs inte ett överbefolkat landstingshus.
Vad tror ni om de här tankarna? Med några korta ord:
Landstingsledningens slimmade serviceorganisation kunde flytta in i de lokaler som lämnas på Centralsjukhuset när de nya husen är färdiga . Nära produktionen - det skapar trovärdighet mellan utförare och uppdragsgivare. Fler tjänster från administrationen kunde då användas i och för vården.
Landstinget består av tre sjukhus, primärvård och tandvård. Resten är stöd till de här funktionerna. Inget annat.
De tre sjukhusen får istället var sin vårdchef eller sjukhusdirektör. En duktig administratör och ledare med ekonomisk kompetens och medicinsk uppbackning fick ett tydligt uppdrag med egen budget.
Varje klinik får en klinikchef och ekonomifunktion. Primärvården får en egen chef i landstinget och på kansliet finns en beställarkompetens av de privata verksamheterna - utanför primärvårdens kontroll. Tandvårdens långa erfarenhet av konkurrensutsättning från privattandläkarna hos Praktikertjänst kan tjäna som förebild för de nya vindarna på vårdcentralerna. Köerna blir överkomliga om några år när man får och kan erbjuda vård på kundernas villkor. Man kommer att svara i telefon när man vill ha kontakt.
Det blir roligare att arbeta och utveckla sin egen verksamhet - privat eller offentlig. Jämställdheten skulle aktivt förbättras. Sjukvård ska vara offentligt finansierad men vi som betalar ska ställa krav.
Om det sker en aktiv omfördelning från kansliverksamhet till vård. Om antalet chefer minskar. Många skickliga vårdarbentare ägnar sig för lite åt patienter, det som dom utbildats till. Det är sjukt. Det som är friskt är att göra de som arbetar med och för patienterna till sjukvårdens hjältar - det ska ge bonus och inflytande.
Om de tre sjukhusen får en friare roll men tuffa mål och samarbetar på kliniknivå mellan sjukhusen. Om primärvården lär av tandvården. Om de privata alternativen trivs i en intensiv kontroll från oss som betalar, skattebetalarna. Om servicen från kansliet (vårdutvecklingen, datasystemen, vetenskapligt stöd och fastigheterna) fungerar, då kan också lojaliteten hos de anställda och rättvisan mellan olika yrkesgrupper öka.
Det är med stor respekt man ser hur sammanhållningen mellan och inom de politiska blocken har utvecklats. Men leder det till en förändring inför framtiden? Idag har Värmland ett minskande invånarantal, åldrande befolkning och en ekonomi i balans i landstinget - är det inte då man ska ta de lite större greppen? Är det inte då man blir lite liberalare i sina värderingar om alla människors lika värde och olika behov? Är det inte nu vi har råd att spara på administration och satsa på vård?
Krister Inde
På landstingslistan för Folkpartiet
Sunday, August 22, 2010
Wednesday, August 11, 2010
Det mörka Sverige - en blind fläck
Avsaknaden av professionell yrkesrehabilitering är mycket besvärande för magkatarren. Varför förstår man inte behovet?
Upphandlingarna runtom i landstingen är mräkliga. Nu får man bara ett av alla de system som finns. Det är som om det bara skulle gå att köpa Volvo i Sörmland och SAAB eller Ford i Skåne.
Så fungerar inte världen, kära upphandlare!
Upphandlingarna runtom i landstingen är mräkliga. Nu får man bara ett av alla de system som finns. Det är som om det bara skulle gå att köpa Volvo i Sörmland och SAAB eller Ford i Skåne.
Så fungerar inte världen, kära upphandlare!
Sunday, July 25, 2010
DEBATTARTIKEL I SÖNDAGSREGN
Du, statssekreterarn: Om du blir blind i morgon….vad händer då?
I Norge presenteras snart en utredning om de olika stegen som erbjuds vuxna yrkesverksamma norrmän om och när man drabbas av en grav synskada. I Danmark finns IBOS, ett statligt institut som skräddarsyr yrkesrehabilitering enligt regionernas och invånarnas behov. I Tyskland finns åtminstone tre Berufsbeförderungsstellen - yrkesrehabiliteringsinstitut dit man kan komma och klara av den svåra vägen tillbaka. I Sverige erbjuds man att träffa Arbetsförmedlingens tjänstemän på sina kontor och se vad man behöver för hjälpmedel - om man är arbetslös. Om man har ett jobb så är det Försäkringskassan som…. Men så har det inte alltid varit.
På 1960-talet kunde vi läsa den amerikanske katolske pastorns bok Blindness - what it is, what it does and how to live with it. Det var en kollrig och mycket gudfruktig framställning om alla de 20 förluster man drabbades av vid en synnedsättning av det gravare slaget. . Anna
Men Father Carroll i USA gjorde något intressant, han fäste vårt intresse kring de inre dimensionerna av vad en synskada innebär. Vår egen Johan Cullberg tog ett större grepp och lärde oss att alla trauman har samma eller liknande processer, var sig man förlorar synen, en nära anhörig eller sin rörelseförmåga. Den djupa sorgen går sina egna vägar. Men hur kommer man tillbaka? Till livet, jobbet och en bra tillvaro.
I Arbetsförmedlingens värld har man en verksamhet som kallas Rehabilitering till arbete, men det är bara på papperet - man driver ingen rehabiliteringsverksamhet. Det finns ingenstans man kan åka. Efter syncentralens första insatser får man treva sig fram och hitta nya möjligheter och hoppas på arbetsgivarens goda vilja.
En 42-årig statssekreterare vaknar en morgon och kan inte läsa tidningen. En kraftig blödning i ögonbotten förhindrar ljuset att nå näthinnan. Ögonläkaren kan inget göra, näthinneavlossningen är ett faktum . Landstingets resurser tillåter ändå ett försök, men det gick inte att få åderhinnan i kontakt med syncellerna. Ingen kan göra något mer medicinskt.. Tyvärr, din syn går inte att rädda, säger ögonläkaren så milt som möjligt.
- Vad händer nu? Hur ser rehabiliteringskedjan ut i Sverige?
Tidigare fanns sex yrkesrehabiliteringsinstitut Där fick man träning, teknik, omtanke och möjlighet att bearbeta sin personliga situation och därefter sin återgång till arbete. En specialist följer med till arbetsplatsen och såg till att man hittade, klarade och kunde leva vidare.
Generaldirektören vid Arbetsförmedlingen har skrivit en tänkvärd bok som heter Management by love. Den kärleken är säkert gångbar i uppbyggnaden av ett svenskt rehabiliteringscenter dit man kunde vända sig för att få stöd, träning, tillit och tillgång till arbetstekniska hjälpmedel i ett jobb man kunde klara under rådande omständigheter. Det här är ingen valfråga, det är en mänsklig rättighet, åtminstone i Norge, Danmark och Tyskland. Den svenska rehabiliteringen saknas.
Alla problem måste uppstå i ens närhet för att man ska känna dom som sina egna. Fler än 600 personer som är yngre än 65 år får en grav synnedsättning varje år i Sverige. Av dem bor 125 i Stockholm. Behovet blir dock inte uppenbart förrän en av dem jobbar i Arbetsförmedlingens ledning eller på regeringskansliet. Men vi skulle kunna ta till oss av de norska erfarenheterna och ordna en ”blind date” med dom och få tillbaka möjligheterna att komma tillbaka till jobbet - på ett nytt sätt. Idag skulle jag inte vilja bli synskadad i det här landet och försöka behålla jobbet. Jag skulle inte heller vilja träffa en allmänt välvillig coach, jag vill möta någon som kan det här på riktigt på ett ställe som har tillgång till det jag och många andra behöver. Professionell yrkesrehabilitering.
Krister Inde, författare, rehabveteran, föreläsare, synskadad, liberal - Karlstad
I Norge presenteras snart en utredning om de olika stegen som erbjuds vuxna yrkesverksamma norrmän om och när man drabbas av en grav synskada. I Danmark finns IBOS, ett statligt institut som skräddarsyr yrkesrehabilitering enligt regionernas och invånarnas behov. I Tyskland finns åtminstone tre Berufsbeförderungsstellen - yrkesrehabiliteringsinstitut dit man kan komma och klara av den svåra vägen tillbaka. I Sverige erbjuds man att träffa Arbetsförmedlingens tjänstemän på sina kontor och se vad man behöver för hjälpmedel - om man är arbetslös. Om man har ett jobb så är det Försäkringskassan som…. Men så har det inte alltid varit.
På 1960-talet kunde vi läsa den amerikanske katolske pastorns bok Blindness - what it is, what it does and how to live with it. Det var en kollrig och mycket gudfruktig framställning om alla de 20 förluster man drabbades av vid en synnedsättning av det gravare slaget. . Anna
Men Father Carroll i USA gjorde något intressant, han fäste vårt intresse kring de inre dimensionerna av vad en synskada innebär. Vår egen Johan Cullberg tog ett större grepp och lärde oss att alla trauman har samma eller liknande processer, var sig man förlorar synen, en nära anhörig eller sin rörelseförmåga. Den djupa sorgen går sina egna vägar. Men hur kommer man tillbaka? Till livet, jobbet och en bra tillvaro.
I Arbetsförmedlingens värld har man en verksamhet som kallas Rehabilitering till arbete, men det är bara på papperet - man driver ingen rehabiliteringsverksamhet. Det finns ingenstans man kan åka. Efter syncentralens första insatser får man treva sig fram och hitta nya möjligheter och hoppas på arbetsgivarens goda vilja.
En 42-årig statssekreterare vaknar en morgon och kan inte läsa tidningen. En kraftig blödning i ögonbotten förhindrar ljuset att nå näthinnan. Ögonläkaren kan inget göra, näthinneavlossningen är ett faktum . Landstingets resurser tillåter ändå ett försök, men det gick inte att få åderhinnan i kontakt med syncellerna. Ingen kan göra något mer medicinskt.. Tyvärr, din syn går inte att rädda, säger ögonläkaren så milt som möjligt.
- Vad händer nu? Hur ser rehabiliteringskedjan ut i Sverige?
Tidigare fanns sex yrkesrehabiliteringsinstitut Där fick man träning, teknik, omtanke och möjlighet att bearbeta sin personliga situation och därefter sin återgång till arbete. En specialist följer med till arbetsplatsen och såg till att man hittade, klarade och kunde leva vidare.
Generaldirektören vid Arbetsförmedlingen har skrivit en tänkvärd bok som heter Management by love. Den kärleken är säkert gångbar i uppbyggnaden av ett svenskt rehabiliteringscenter dit man kunde vända sig för att få stöd, träning, tillit och tillgång till arbetstekniska hjälpmedel i ett jobb man kunde klara under rådande omständigheter. Det här är ingen valfråga, det är en mänsklig rättighet, åtminstone i Norge, Danmark och Tyskland. Den svenska rehabiliteringen saknas.
Alla problem måste uppstå i ens närhet för att man ska känna dom som sina egna. Fler än 600 personer som är yngre än 65 år får en grav synnedsättning varje år i Sverige. Av dem bor 125 i Stockholm. Behovet blir dock inte uppenbart förrän en av dem jobbar i Arbetsförmedlingens ledning eller på regeringskansliet. Men vi skulle kunna ta till oss av de norska erfarenheterna och ordna en ”blind date” med dom och få tillbaka möjligheterna att komma tillbaka till jobbet - på ett nytt sätt. Idag skulle jag inte vilja bli synskadad i det här landet och försöka behålla jobbet. Jag skulle inte heller vilja träffa en allmänt välvillig coach, jag vill möta någon som kan det här på riktigt på ett ställe som har tillgång till det jag och många andra behöver. Professionell yrkesrehabilitering.
Krister Inde, författare, rehabveteran, föreläsare, synskadad, liberal - Karlstad
Friday, July 16, 2010
Ordbruk och bokstavsskötsel
En fantasifull sommar – hur går det till?
I Kroatien finns det nästan inga serber, och skulle det finnas så är det inte många som går omkring med en skylt där det står JAG ÄR SERB. Därför blir det en märklig känsla när man träffar en medelålders kvinna som påstår att hon lever med en kroatisk man – men han är i Sverige och jobbar och hon jobbar med turister i Kroatien. Då blir hon följaktligen särbo. Men frågan är: hur känsligt är det för henne att kalla sig ”särbo kroat”?
På väg en tidig morgon nedför en backe så kunde min rullväska liksom röra sig fritt vid min sida. Den rullade på sina fyra hjul alldeles intill mig Den blev som en hund som går fot. Men vad är det för ras? Tänkte jag i min trötta turistiska själ. Självklart! En collie. Fast det heter kanske ett kolli, men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att man kan åka runt i världen men samtidigt leva i sin egen fantasivärld och ha roligt åt sig själv. Om andra också har det – det är frågan.
Men det är också viktigt att röra påsig. Då får man gå in på MittiCity medan regnet öser ner och se om de har ett par fotriktiga joggingskor. Där står plötsligt mannen som jag och mina fötter har letat efter. Självklart har han en apparat till sitt förfogande. Med den kan han fot-ografera mina fotsulor och sedan leta fram ett par skor som passar bilden av mina trampdynor. Det kändes oerhört fint att ha belägg för att det kändes helt perfekt att springa. Det var nästan så att kroppen inte hängde med… men med kyrkans ord blev plötsligt livet värt att leva.
Så nu är det utrett. En särbo kroat är helt K. väskor kan lyda oss människor och fötterna springer av sig själv. Men vad ska man göra med al tid som man får över när man sett Alma Lövs sista sommar och fiskat i Laxholmen och frågat hur många laxar Lars Lerins tavlor kostar nu. Vad ska man ta sig till? Jo, man kan ta sig till en plats på jorden där man bli till lite nytta. Eksjö? Vi får se i september… till dess får det vara som det är. Fult med fantasier i den form av ordbruk och bokstavsskötsel som bara en avslappnad hjärna kan förmå sig till. Mitt i nyhetsflödet där inte längre oljan flödar ur ordens inre.
I Kroatien finns det nästan inga serber, och skulle det finnas så är det inte många som går omkring med en skylt där det står JAG ÄR SERB. Därför blir det en märklig känsla när man träffar en medelålders kvinna som påstår att hon lever med en kroatisk man – men han är i Sverige och jobbar och hon jobbar med turister i Kroatien. Då blir hon följaktligen särbo. Men frågan är: hur känsligt är det för henne att kalla sig ”särbo kroat”?
På väg en tidig morgon nedför en backe så kunde min rullväska liksom röra sig fritt vid min sida. Den rullade på sina fyra hjul alldeles intill mig Den blev som en hund som går fot. Men vad är det för ras? Tänkte jag i min trötta turistiska själ. Självklart! En collie. Fast det heter kanske ett kolli, men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att man kan åka runt i världen men samtidigt leva i sin egen fantasivärld och ha roligt åt sig själv. Om andra också har det – det är frågan.
Men det är också viktigt att röra påsig. Då får man gå in på MittiCity medan regnet öser ner och se om de har ett par fotriktiga joggingskor. Där står plötsligt mannen som jag och mina fötter har letat efter. Självklart har han en apparat till sitt förfogande. Med den kan han fot-ografera mina fotsulor och sedan leta fram ett par skor som passar bilden av mina trampdynor. Det kändes oerhört fint att ha belägg för att det kändes helt perfekt att springa. Det var nästan så att kroppen inte hängde med… men med kyrkans ord blev plötsligt livet värt att leva.
Så nu är det utrett. En särbo kroat är helt K. väskor kan lyda oss människor och fötterna springer av sig själv. Men vad ska man göra med al tid som man får över när man sett Alma Lövs sista sommar och fiskat i Laxholmen och frågat hur många laxar Lars Lerins tavlor kostar nu. Vad ska man ta sig till? Jo, man kan ta sig till en plats på jorden där man bli till lite nytta. Eksjö? Vi får se i september… till dess får det vara som det är. Fult med fantasier i den form av ordbruk och bokstavsskötsel som bara en avslappnad hjärna kan förmå sig till. Mitt i nyhetsflödet där inte längre oljan flödar ur ordens inre.
Thursday, June 10, 2010
ROXORS LINSER INSER ATT DET GRÖNA STÖR...
ÄR ROXORS LINSER ”BRA” FÖR MÄNNISKOR MED NEDSATT SYN? VAD TYCKER PATIENTERNA?
Den frågan kan man besvara på flera sätt. Man kan fråga en slumpmässigt utvald grupp människor och göra en vetenskapligt korrekt studie. Eller också kan man göra en pilotundersökning och beskriva ett 30-tal fall som utifrån sina egna förutsättningar och bedömningar beskriver vad det innebär för dem och vad de tycker. Hur de ser med och utan, helt enkelt.
Optiker som testat de här glasen på några utvalda patienter har beskrivit att patienterna i vissa fall upplever ”att det är behagligt att använda dem”, i något fall har optikern fått fram bättre visus men också bättre kontrastseende. Vad det innebär är inte helt klart, men det ger anledning att utifrån en mycket begränsad budget genomföra en första preliminär pilotstudie med er hjälp.
Ett 10-tal optiker anlitar var och en tre kunder/patienter som använder Roxors filter under ett par månader och sedan besvarar de ett enkelt frågeformulär. Där ser vi vad de tycker utan anspråk på vetenskaplighet eller evidens för det ena eller andra. Däremot får vi veta om det är intressant att gå vidare. Optikern ombeds också att ange diagnos och eventuella särskilda kontrast- eller bländningsproblem samt mäta visus och kontrastseende med och utan filtren.
Fullständig anonymitet är viktigt utifrån patientens synpunkt så att inga sekretessöverträdelser sker. Däremot kommer det att finnas en e-post-adress och ett telefonnummer på enkäten som patienten kan använda om de vill ha mer information.
Filtren levereras som Fit-over-modell och därmed kan de användas utanpå de egna korrektionsglasen.
Kort om Roxors filter
Roxors filter blockerar ljuset på ett annat sätt än de traditionella filterglasen. Dessa blockerar det synliga ljuset - som omfattar våglängder mellan cirka 380 till 780 Nanometer. - upp till 450, 511, 527 och 550 Nm för att avgränsa det ultravioletta och det kortvågiga blå ljusets våglängder. Det finns ju också mycket som tyder på att det blå ljuset stör eller påverkar näthinnan i samband med AMD.
Ljusets färgfördelning sker ungefär så här:
Färg Våglängd (Nm)
Violett 380 - 455
Blått 455 - 492
Grönt 492 - 577
Gull 577 - 597
Orange 597 - 622
Rött 622 - 770
Tanken med Roxors filter är att man blockerar den del av synliga ljuset som man kallar dominant eller ”gröndominant”. Ögat har - enligt vissa teorier en förkärlek för det gröna. Ögats gröndominans upplevs som det mest effektiva ljuset och därmed undertrycks de andra våglängderna. Genom att blockera det gröna framstår de andra våglängderna som mer framträdande och man ”ser bättre”. Det är i alla fall de förklaringar som Roxor själv använder när man ska använda de här filtren i trafiken, när man spelar gol eller är på sjön. Dessutom är filtren polariserande.
Roxor-filtren undertrycker det gröna ljuset, ungefär mellan 492 - 577 Nm till 80%. Vilken effekt har det på människor med olika typer av synnedsättning?
Det är den fråga vi vill hitta ett preliminärt svar på, men vi börjar med att se om det finns indikationer på att det är så.
Marknaden bestämmer
Om man tycker något är bra, då skaffar man det. Så enkelt är det ofta. För att de som tycker de här linserna är bra, kommer vi att erbjuda att patienterna får köpa dem till halva priset. Det innebär att de i handling visar att de var värda att köpa.
Optikerns insats
1. Man får tre fit-over-linser.
2. Man väljer ut tre patienter under tiden till den 30 augusti i sin ordinarie verksamhet. .
3. Man ber dem medverka genom att testa filtren i olika miljöer och ljusförhållanden.
4. Man ber dem komma tillbaka i slutet av augusti/början av september.
5. Man fyller då i ett frågeformulär tillsammans med patienten och skickar det sedan till adressen nedan. Patienten får då erbjudandet att köpa sina filterglas till halva priset, ca 300:- inkl moms.
Mer information får du av krister Inde 054 - 150880 eller krister@inde.nu eller Torbjörn Stehager 08 - 7125525 eller office@roxor.se
På uppdrag
Krister Inde
Indenova i Karlstad AB
www.indenova.se
Den frågan kan man besvara på flera sätt. Man kan fråga en slumpmässigt utvald grupp människor och göra en vetenskapligt korrekt studie. Eller också kan man göra en pilotundersökning och beskriva ett 30-tal fall som utifrån sina egna förutsättningar och bedömningar beskriver vad det innebär för dem och vad de tycker. Hur de ser med och utan, helt enkelt.
Optiker som testat de här glasen på några utvalda patienter har beskrivit att patienterna i vissa fall upplever ”att det är behagligt att använda dem”, i något fall har optikern fått fram bättre visus men också bättre kontrastseende. Vad det innebär är inte helt klart, men det ger anledning att utifrån en mycket begränsad budget genomföra en första preliminär pilotstudie med er hjälp.
Ett 10-tal optiker anlitar var och en tre kunder/patienter som använder Roxors filter under ett par månader och sedan besvarar de ett enkelt frågeformulär. Där ser vi vad de tycker utan anspråk på vetenskaplighet eller evidens för det ena eller andra. Däremot får vi veta om det är intressant att gå vidare. Optikern ombeds också att ange diagnos och eventuella särskilda kontrast- eller bländningsproblem samt mäta visus och kontrastseende med och utan filtren.
Fullständig anonymitet är viktigt utifrån patientens synpunkt så att inga sekretessöverträdelser sker. Däremot kommer det att finnas en e-post-adress och ett telefonnummer på enkäten som patienten kan använda om de vill ha mer information.
Filtren levereras som Fit-over-modell och därmed kan de användas utanpå de egna korrektionsglasen.
Kort om Roxors filter
Roxors filter blockerar ljuset på ett annat sätt än de traditionella filterglasen. Dessa blockerar det synliga ljuset - som omfattar våglängder mellan cirka 380 till 780 Nanometer. - upp till 450, 511, 527 och 550 Nm för att avgränsa det ultravioletta och det kortvågiga blå ljusets våglängder. Det finns ju också mycket som tyder på att det blå ljuset stör eller påverkar näthinnan i samband med AMD.
Ljusets färgfördelning sker ungefär så här:
Färg Våglängd (Nm)
Violett 380 - 455
Blått 455 - 492
Grönt 492 - 577
Gull 577 - 597
Orange 597 - 622
Rött 622 - 770
Tanken med Roxors filter är att man blockerar den del av synliga ljuset som man kallar dominant eller ”gröndominant”. Ögat har - enligt vissa teorier en förkärlek för det gröna. Ögats gröndominans upplevs som det mest effektiva ljuset och därmed undertrycks de andra våglängderna. Genom att blockera det gröna framstår de andra våglängderna som mer framträdande och man ”ser bättre”. Det är i alla fall de förklaringar som Roxor själv använder när man ska använda de här filtren i trafiken, när man spelar gol eller är på sjön. Dessutom är filtren polariserande.
Roxor-filtren undertrycker det gröna ljuset, ungefär mellan 492 - 577 Nm till 80%. Vilken effekt har det på människor med olika typer av synnedsättning?
Det är den fråga vi vill hitta ett preliminärt svar på, men vi börjar med att se om det finns indikationer på att det är så.
Marknaden bestämmer
Om man tycker något är bra, då skaffar man det. Så enkelt är det ofta. För att de som tycker de här linserna är bra, kommer vi att erbjuda att patienterna får köpa dem till halva priset. Det innebär att de i handling visar att de var värda att köpa.
Optikerns insats
1. Man får tre fit-over-linser.
2. Man väljer ut tre patienter under tiden till den 30 augusti i sin ordinarie verksamhet. .
3. Man ber dem medverka genom att testa filtren i olika miljöer och ljusförhållanden.
4. Man ber dem komma tillbaka i slutet av augusti/början av september.
5. Man fyller då i ett frågeformulär tillsammans med patienten och skickar det sedan till adressen nedan. Patienten får då erbjudandet att köpa sina filterglas till halva priset, ca 300:- inkl moms.
Mer information får du av krister Inde 054 - 150880 eller krister@inde.nu eller Torbjörn Stehager 08 - 7125525 eller office@roxor.se
På uppdrag
Krister Inde
Indenova i Karlstad AB
www.indenova.se
Monday, June 7, 2010
Det är vackrast i sommarsolnedgången
tänk dig att du sitter vid havet. Om du - när solen gått ner i horisonten - klättrar upp 40 meter till ett berg så kan du få en liknande upplevelse direkt. A doule sunset. Det kommer det att bli varje ledig dag i sommar, men först måste man - läs: jag - få till flåset. Idag sprang jag för andra dagen i rad på en plats som är som gjord för min generation: Gubbholmen.
Jag lyckades också genomföra projetet att försöka få en mp3-spelare till sommarens böcker. Det ska bli en rysare! Vi får se vad snälla landstinget säger om den möjligheten...
Nu väntar jag bara på reaktionen på vad kulturnördarna tycker om min utskpåning av gårdagens eler snarare lördagens vernissage på Kristinehamns Konstmuseum.
Men man måste röra om i grytan, för annars kokar det torrt.
Jag lyckades också genomföra projetet att försöka få en mp3-spelare till sommarens böcker. Det ska bli en rysare! Vi får se vad snälla landstinget säger om den möjligheten...
Nu väntar jag bara på reaktionen på vad kulturnördarna tycker om min utskpåning av gårdagens eler snarare lördagens vernissage på Kristinehamns Konstmuseum.
Men man måste röra om i grytan, för annars kokar det torrt.
Saturday, June 5, 2010
Konst är inte skit, det är skönt
Konst är inte skit, det är skönt
En samlingsutställning över Kristinehamns Konstmuseums sedan drygt 10 år lagrade konstverk måste göras av en person som har nått en högre grad av mognad än det man skådar i den utställning som invigdes i lördags. Den ska göras av en person som ser nya möjligheter och inte bara brustna illusioner, träck och trista svårigheter. De konstverk som finns i samlingarna representerar en intressant kombination av kreativitet, professionalitet, uttryck av svårmod och lycka.
Om vi betraktar personer som Stig Olsson, Lars Lerin, Bengt Olson, Jonas Liveröd så har de haft olika perioder i livet. Men gemensamt för dem är att de visar sin styrka när de krånglar sig ur ångesten, använder den och samtidigt visar att de kan grammatiken, grunderna i sitt uttryck. Därifrån utvecklar de var och en sin egen uttrycksform. Då blir deras konst en väg ut ur det svarta, de blir förebilder för oss som tror att världen förändras med kraft, kreativitet och kristallklara former. När man ser en tavla av Stig, Bengt, Lars….då behöver man inte läsa signeringen, då vet man vem som är vem. Tillsammans bildar de ett Värmländskts mönster som vi kan vara stolta över. De är värda en annan inramning. Man sätter inte ett mästerverk i en plastram. Inramningen måste vara i linje med konstverket, mästerverket. Det har samlingsutställningen misslyckats med i Kristinehamn. Det är inte mitt i hjärtat i hjärtat i landet. Det tog i levern och där finns som bekant mest galla.
Curator Granberg har ramat in den här kraften med billiga duschdraperier, inhägnade golvplacerade konstnärliga uttryck och texter som aldrig når högre än de delar av livet som också finns, men som inte är någon konst att förnedra sig med. Konsten är att nå högre höjder, klara sig undan svårmodet, förnedringen och saktfärdigheten i Sörmoskogen och – kanske rentav med konstens hjälp – uttrycka sig så att andra kan få nya dimensioner som inte leder till Cipramilintag, zombitillvaro och Valiumtöcken.
Konsten är en befrielse och roliga upptåg och en ventil för de dunkla associationerna. Som när Björn Wessman visar hur han ser naturen – i Panncentralen i huset bredvid. Underbart!.
Konstvetaren Kajsa Ravin talade om intellektuellt kapital på invigningen. Jag skulle vilja tillägga att det finns ett emotionellt kapital, som man inte förvaltat bland flera hundra bilder i samlingarna. Istället har curatorns svårmod lagt sin sordin över det som Konstmuseet skulle kunna åstadkomma. Inför konstsommaren i Kristinehamn. En självpåtagen recension blir: tänk om, gör om, bygg upp, förstärk, utveckla och lyft fram konstnärerna istället för att låta en curator förgöra och förstöra det estetiska och konstnärliga.
Konst är inte skit. Konst är skönt.
Krister Inde
En samlingsutställning över Kristinehamns Konstmuseums sedan drygt 10 år lagrade konstverk måste göras av en person som har nått en högre grad av mognad än det man skådar i den utställning som invigdes i lördags. Den ska göras av en person som ser nya möjligheter och inte bara brustna illusioner, träck och trista svårigheter. De konstverk som finns i samlingarna representerar en intressant kombination av kreativitet, professionalitet, uttryck av svårmod och lycka.
Om vi betraktar personer som Stig Olsson, Lars Lerin, Bengt Olson, Jonas Liveröd så har de haft olika perioder i livet. Men gemensamt för dem är att de visar sin styrka när de krånglar sig ur ångesten, använder den och samtidigt visar att de kan grammatiken, grunderna i sitt uttryck. Därifrån utvecklar de var och en sin egen uttrycksform. Då blir deras konst en väg ut ur det svarta, de blir förebilder för oss som tror att världen förändras med kraft, kreativitet och kristallklara former. När man ser en tavla av Stig, Bengt, Lars….då behöver man inte läsa signeringen, då vet man vem som är vem. Tillsammans bildar de ett Värmländskts mönster som vi kan vara stolta över. De är värda en annan inramning. Man sätter inte ett mästerverk i en plastram. Inramningen måste vara i linje med konstverket, mästerverket. Det har samlingsutställningen misslyckats med i Kristinehamn. Det är inte mitt i hjärtat i hjärtat i landet. Det tog i levern och där finns som bekant mest galla.
Curator Granberg har ramat in den här kraften med billiga duschdraperier, inhägnade golvplacerade konstnärliga uttryck och texter som aldrig når högre än de delar av livet som också finns, men som inte är någon konst att förnedra sig med. Konsten är att nå högre höjder, klara sig undan svårmodet, förnedringen och saktfärdigheten i Sörmoskogen och – kanske rentav med konstens hjälp – uttrycka sig så att andra kan få nya dimensioner som inte leder till Cipramilintag, zombitillvaro och Valiumtöcken.
Konsten är en befrielse och roliga upptåg och en ventil för de dunkla associationerna. Som när Björn Wessman visar hur han ser naturen – i Panncentralen i huset bredvid. Underbart!.
Konstvetaren Kajsa Ravin talade om intellektuellt kapital på invigningen. Jag skulle vilja tillägga att det finns ett emotionellt kapital, som man inte förvaltat bland flera hundra bilder i samlingarna. Istället har curatorns svårmod lagt sin sordin över det som Konstmuseet skulle kunna åstadkomma. Inför konstsommaren i Kristinehamn. En självpåtagen recension blir: tänk om, gör om, bygg upp, förstärk, utveckla och lyft fram konstnärerna istället för att låta en curator förgöra och förstöra det estetiska och konstnärliga.
Konst är inte skit. Konst är skönt.
Krister Inde
Subscribe to:
Posts (Atom)